Den Store G-Side-uken, dag 5, The One... Cohesive (8-14)

(Foto: Patrick Buckley.)



8. I am

Nicholas:
Skivans kortaste låt och även den mest syntiga. Ackorden dansar fram som DNA-spiraler i kroppens mikrokosmos, samtidigt som ST, Clova och killen med det på svenska smålustiga namnet DJ Kunta påminner lyssnaren om att de har hållit allt de lovat: de är äntligen trygga i sin roll som yrkesmusiker, de kommer inte tvingas sälja droger på hörnen i ghettot. Det är en lättnad, men den uttrycks med ilska eller åtminstone irritation. ”Som om vi inte skulle klara det här!” – det är ett konstaterande som inte så mycket är fyllt av lycka som det är av hat mot belackarna.

Marius:
Jeg tror ikke dette er synths, faktisk, men kanskje en harpe? Martin Bjørnersen har påpekt at samplet må stamme fra samme kilde som Kool Keiths Wanna Be A Star, produsert av Peanut Butter Wolf, noe som oppretter en litt artig musikkhistorisk linje.



Men denne Str8 Drop-produserte beaten (jeg tipper R.Dot) er selvsagt veldig sin egen. Jeg hører også dansen i den. Faktisk gir den meg assosiasjoner til Super Mario Bros., jeg ser for meg ST og Clova som Mario og Luigi, som hopper fra plattform til plattform, eller kanskje fra sky til sky på kjappe føtter – vi er fortsatt i flyet fra NatGeo: ”Plane flying over water so I know it’s real” rapper Clova – et dristig lite skritt for hver tone i sampleloopen. Og nettopp det loopete ved den minner om at spillet bare fortsetter. Men det er lykke her også, det vil jeg insistere på. Bittersøt lykke, en lykke som kjenner på utmattelsen, men lykke like fullt.

I Am... er kanskje det nærmeste The One... Cohesive kommer en bagatell, den er kort og selvsentrert, men den treffer der den skal. Spesielt imponert er jeg over hvor lett ST og Clova forteller sine historier – de små narrative momentene føyer seg så fint etter hverandre at det er en fryd å høre på. ST er mest elegant og seierssikker, Clova mest personlig og alvorlig: ”I watched Dot quit school just to do beats, so I had to step my game up to make sure he eats.” Det er fallhøyde her. Clova vet både at Mario og Luigi må ramle ned i avgrunnen en gang iblant, og at det er virkelig for ham og makkeren. Likevel: albumet skal snart ta en mørkere retning, men her er det solskinn og frisk luft.

9. Pictures

Nicholas:
Det här var den första låten som jag förälskade mig i på skivan. Jag är en enkel man, jag gillar pop, och det här låter som en blandning av Ushers ”Love in this club” och Princes ”Adore”. Tills man hör texten som handlar om att få ett MMS av en tjej som fotograferar sitt underliv och att rusa dig. Lite som en fortsättning på ”Minutes away” från ”Starshipz & Rocketz” fast mer explicit. Yung Clova är förhållandevis gentlemannamässig och rappar om att förföra sin tjej. ST däremot, han inleder sin vers med

Question – shawty is you a freak?
If I asked to beat that pussy up, would you agree?

Och det är ändå ingenting mot gästen G-Mane, som i sin vers berättar att han får tjejen att skrika att han är Michael Jackson ”when I thrill ’er”. G-Manes vers är bäst, speciellt slutrimmen som får mig att le varje gång jag hör dem. Precis som på ”So wonderful” låter G-Mane som om han ringer från en telefonkiosk när hans rap spelas in, och man ser honom framför sig: tjock, med solglasögon, och full av kåta fantasier.

Fnissfaktorn åsido – det här är skivans mest hittiga låt, och det uppstår en intressant kontrast mellan de euforiska ackorden och den kraftfulla refrängen å ena sidan och den Vertigo förlag-stämplade texten å den andra. Det finns ju rappare som gör hårda och snuskiga klubblåtar, men det här är inget sådant. En rätt svår låt att dansa till, eftersom den är så mjuk och fluffig – vilket får sexsnacket att framstå som något annat än bara raggningsrepliker i baren. Snarare uppriktiga utfästelser om sexuella fantasier inför en särskild tjej, saker som sägs mellan fyra ögon. Vilket gör att texten nästan framstår som oskyldig och gullig, mitt i allt snusk. För medan orden andas självsäkerhet och casanova-poser så låter musiken upp över öronen förälskad. Förföraren har förlorat sin coolhet.

Marius:
Co-sign. Det er noe uskyldig over ST og Clova her som jeg liker utrolig godt. De prøver ikke å imponere oss ved å behandle dama som dritt, slik så mange andre rappere ville gjort. De er helt fortapt i sitt eget begjær, og er mer opptatt av å få pule enn av hva kompisene vil si om måten de kurtiserer kvinnene sine på i den digitale tidsalderen. Beaten er ved Clams Casino, med litt ekstra mekking av Mali Boi, og for å være helt ærlig tror jeg at det finnes mer i beatmaterialet enn en ren sex-låt. Den har noe episk og trassig ved seg, langt der inne i kjernen. Men på den annen side er jeg lykkelig over å finne nettopp en sex-låt her. For G-Side kan jo sex. Og de kan sex fordi de kan begjær, og fordi de vet at begjæret alltid er viktigere enn selve sexen. Det er ikke alle rappere som skjønner det. der Men G-Side skjønte det allerede på sitt første album. Hør på en låt som Kissez pt 2, som finnes på Ice Kissez-teipen min. Den foregår i strippeklubben, dette var før MMS’enes tid. Men der også er det begjæret vi får være i, og bli kjent med. Det er derfor dette er kunst. (På DB49-albumet rapper ST og de andre om sex, og det er ikke på langt nær så interessant som dette her.) Og jeg elsker denne låta fordi den tar oss tilbake til utgangspunktet, til S2H, uten å være nostalgisk. Dette er på en måte det jeg savner på midtpartiet til Starshipz, der sexen er rekreasjon, tappet for begjær.

Og GMane-verset er ypperlig. Sistelinja er selvsagt stygt rasistisk, men den er samtidig en UGK-allusjon, så han slipper unna med det!

10. Never

Nicholas:
Här kommer dock en låt som är just en hård klubblåt som är kliniskt befriad från ömhet och osäkerhet. Gästen Mic Strange sätter tonen med sin inledningsvers – han låter genuint elak och livsfarlig när han väser ”yeah…!” – och ST och Clova följer i detta spår. Det här är så nära ”So gone” och ”GSIDER” som vi kommer på ”The One… Cohesive”, men albumets mörka och uppgivna ton präglar låten alltför mycket för att den ska kännas som ett sorglöst klubbjam. I de ovannämnda låtarna lät G-Side som om de ville dricka tequila och röja loss på dansgolvet; i ”Never” låter de som om de vill hamna i slagsmål. Vilket, i rapsammanhang, inte nödvändigtvis är något negativt. Om Onyx hade haft bättre röster, bättre rim och bättre beats – och varit tio år yngre – så hade det här kunnat vara en Onyx-låt. Texten kan sammanfattas med det som sägs i refrängen: ingen jävlas med mig.

Marius:
Når jeg snakker med folk om Cohesive er Mic Stranges vers stort sett det eneste som trekkes frem som direkte dårlig. Jeg pleide også å trekke munnvikene stramt nedover og vise tennene hver gang hans latterlig støtende åpningssalve ble avfyrt: ”I BE GETTIN PUUUU-SSSSYYY / YOU WON’T PUSSY MEEEE!!! / YALL NIGGAZ PUSSY JUICE!!! / YOU A SPOOK TO ME!!!” (Ja, han rapper med caps lock på.) Men nå bare ler jeg og tenker ja, faen, G-Side trenger litt villskap, litt ukontrollert brunst! Også på Never er vi tilbake ved G-Sides røtter. Det er den sinteste låta de har gjort siden 07, den barskeste siden G S I D E R, og det føles bra! Clova er plutselig i sitt rette element. Her er ingen tvil, ingen frykt for hva framtida vil bringe, ingen forsiktig glede over årets selvangivelse. Bare testosteron: ”Pop the trunk! Shotgun!” Han høres positivt forynget ut, og leverer verset sitt med en overbevisning som er sjelden for ham.Jeg håper G-Side fortsetter å inkludere litt goon-rap på albumene sine, om ikke annet så for Clovas skyld.

11. No radio

Nicholas:
Åh, den här låten gillar jag. Basen knorrar så himla skönt, man vill bara sätta sig i en bil och cruisa iväg mot den blodröda solnedgången. Texten handlar om att tjäna pengar, och om refrängen är lite förutsägbar – ”det här tjatet med radiokanaler och andra branschaktörer är så tröttsamt, var är mina pengar?” – så är Clova lite mer kreativ. Precis som på ”Came up” lyckas han göra en större politisk poäng av pengajakten, när han kommenterar situationen för prostituerade:

They poppin pussy in the field just to pay their bills.

Bentley, hjälten från “In the rain”, gästar igen, och är kanske inte lika fängslande här men det är ändå ett kärt återseende. Inte minst för att han lyckas med konststycket att rimma en gangsta-textrad om att poppa en kula ”in your brain” med det betydligt gulligare ”Mario game”. ST har en ganska intressant vers, det är en fantasi om hur djävligt livet kan vara för en vanlig människa. Att förlora jobbet, att polisen gör positivt drogtest av ens urinprov, att vara gift och älska sin fru men bara bråka med henne, att få ont i handen när man slår näven i väggen i frustration. Det är en patetisk bild han målar. Och det är en ny sida av ST vi ser: den skicklige, distanserade. historieberättaren som inte måste vara självbiografisk i sina texter.

Marius:
Dette var antakelig den låta jeg likte dårligst de første gangene jeg hørte den, men det handlet mest om at jeg hadde fått et forhåndseksemplar kvelden før albumet ble sluppet, der ...BASS!!!!, remiksen av HIPs Feel The..., med vers av Stevie Joe og Freddie Gibbs, var der No Radio er i dag. Så jeg var skuffet over at den villeste beaten på albumet var blitt erstattet med en langt mer konvensjonell og bluesy affære. Nå er jeg iferd med å ombestemme meg. For det første må dette være en av Burn Ones fineste beats noen sinne. (Det er for øvrig nesten litt pussig at det er Burn One som har den låta med mest bass på på et G-Side-album.) Og dessuten får vi altså Bentleys fineste opptreden siden In The Rain (hans mini-hit Strap samples på låta), Clova i følsom-goon-modus, og – som du ganske riktig sier – et eksperimentelt vers fra ST. STs fremste kjennetegn er jo at han alltid er så direkte, ærlig og personlig, han lyver ikke. Men her får vi altså en fiksjon, ikke akkurat en løgn, men likevel et uventet innslag. STs ”jeg” rapper han altså i fiksjons form, og det funker! Interessant er det også at denne fiksjonen avlutter det man kan kalle albumets back-to-basics-avdeling, der G-Side ikke har en fot i fremtiden og en i fortida, men konsenterer seg om et her og nå som krever deres oppmerksomhet.

12. How far

Nicholas:
Jag fick en chock när jag hörde den här låten första gången. Inte är det väl… det kan väl inte… jo! Det ÄR en cover på ”10 Mile Stereo”, en av låtarna på indieduon Beach Houses skiva ”Teen Dream” som kom förra året. Den där gitarren som snurrar likt en spinnrock eller en cykel, den fina sångmelodin, och ett brottstycke ur texten: ”They say we’ll go far but they don’t know how far we’ll go”. Hur mycket jag än gillar originalet är det omöjligt att inte imponeras av hur G-Side gör något helt eget av låten och ger den en helt annan tyngd, både textmässigt och musikaliskt.

Keep going
Keep going
Slow motion’s better than no motion

Detta mässar ST om och om igen som bakgrund när en soultjej sjunger en (något blek) imitation av Victoria Legrands originalmelodi. Förutom att jag gillar denna typ av samspel mellan sångare och rappare i allmänhet – tänk ”Get involved” med Raphael Saadiq och Q-Tip – är intrycket starkt eftersom ST verkligen låter som att han stretar upp för en backe, steg för steg marscherar han vidare, han vägrar ge upp. Yung Clova fyller i med en vers som handlar om samma sak, men också om lojalitet och tillit till sitt gäng, Slow Motion Soundz, som tagit honom dit han är idag:

But how far will I go?
If the Slow say yes, then I guess I gotta go

Men det mest geniala med låten är avslutningen. Efter Clovas vers kommer ingen refräng, utan istället en sampling från en film (om det inte är ett specialgjort skit). Man hör ett par bråka: ”You’re never home” säger kvinnan förtvivlat, medan mannen blir förbannad eftersom han tycker att han gör allt han kan för att tjäna pengar till familjen och se till att den inte går under. Det är den andra sidan av ”Huntsville INTERNATIONAL”-myntet: det ständiga resandet gör det omöjligt att bibehålla normala
relationer med dem där hemma. Det är ett val man gör: karriären eller familjen. ST och Clova har gjort sitt val, och G-Side är deras nya familj. Men de är medvetna om vad de lämnar bakom sig.

Marius:
Jeg har ikke mye å føye til din brilliante analyse av denne låta. Så jeg kan kanskje skryte litt i stedet. For det var faktisk jeg som sendte 10 Mile Stereo til CP. Jeg satt og hørte på Beach House en morgen på vei til jobben, og idet trikken passerte Nationaltheatret kom akkurat den låta på, og jeg fikk den plutselige innskytelsen at det var noe G-Side-aktig over akkurat den sangen. Den er så fremtidsorientert, men likevel plantet i virkeligheten. Dens begjær er G-Sidesk. Så da jeg kom hjem om kvelden sendte jeg den i en e-post. Og – heldigvis – CP elsket den. Han fikk til og med datteren sin, Kaylan Parham, til å synge refrenget. Hun er ti år gammel, og jeg synes at akkurat dette – at det er henne, at hun er så ung gjør sangen enda ti ganger bedre. (Victoria Tate vet jeg ingenting om.) Pokker heller, kan de ikke liste denne låta på radio her i Norge og Sverige da? Den er jo som skapt for et større publikum!

13. Money in the sky

Nicholas:
Den ursprungliga ”Money in the sky” finns med på Yung Clovas mixtape ”The Koolest Kid” som kom i höstas, det är en bluesig, lätt screwig ballad. Den är mycket bra – men samtidig ingenting emot den episka uppföljaren som vi hör här. Block Beattaz tar fram sina vackraste ackord, sina tjusigaste syntljud och sina fetast ekande trummor och låter G-Side och sångaren Chris Lee drömma loss. De väntar alla på ”the day the money’s falling from the sky” men de låter alla som att de innerst inne vet att den dagen inte kommer att komma. Det är som om hela skivan har varit en målmedveten bilfärd full fart framåt, som här plötsligt stannar, som vid ett stup, vägen tar slut. ST och Clova går ur bilen och ser sig omkring. Det blickar upp mot den tigande himlen. Nej. Det kommer inte hända något. Inte ett skit. Men de kan inte vända om och åka hem.

I made a sacrifice to leave my job
To hit the street with this music, making shows, not steal and rob
And people keep on saying I’mma make it
Trying to get across this border – immigration
Fuck it
Shit
I feel like I’m still in the hood nigga
With the same nigga
Dreaming and painting pictures

Det är Clovas vers, han vågar säga det som den kaxige ledaren ST inte riktigt har råd att säga. De har satsat allt på ett kort, nu är det detta kort som gäller, även om det står klart att de aldrig kommer bli lika stora som OutKast, Lil Wayne eller Gucci Mane. Det ligger i sakens natur. Likt Barack Obamas politiska visioner är G-Sides konst för bra för den genomsnittlige amerikanen, som kräver tydliga och kortfattade budskap. Gruppens extremt välgjorda och känslosamma musik är lite pärlor för svin. Jag ber om ursäkt om det låter elitistiskt, eller bara fånigt. Det gör det, men det är också sant.

Marius:
Jeg hadde faktisk en liten finger med i spillet her også, så da fortsetter jeg å snakke om meg selv, i håp om at det ikke blir altfor klysete.

Tidlig på høsten en gang fikk vi en liten beatsnutt i innboksen. Det var R.Dot som hadde laget den, og CP lurte på om Chris Lee kunne tenke seg å gjøre noe på den. Det ville han selvsagt. Chris gikk i boksen (tankeboksen og studioboksen) og endte opp med to forskjellige utkast: ett om hustling og et om et kjærlighetsforhold. Begge versjonene hadde flotte ting ved seg, men ingen av dem var helt der, og Chris var ganske frustrert en stund. Men så fant vi ut at de to versjonene jo kunne blandes, slik at det ble glidende overganger mellom kjærligheten og hustlingen, og frustrasjonen over at begjærsobjektene var utenfor rekkevidde, bekymringen over at fremtiden uansett er usikker, ble felles. Vi endte altså opp med en introspektisk og tvilende kjærlighetssang om hustling, eventuelt en hustle-orientert kjærlighetssang om usikkerhet. Uansett handler det om lengsel. Men også om et kall. Det er noe luthersk over det så klart, men både ST og Clova skjønte tydelig hva vi var ute etter. Alle er på samme bølgelengde på denne Money In The Sky II. Og selv om jeg ikke akkurat er upartisk, synes jeg at Chris er utrolig god på denne sangen, nærmest sublim. Det er en mykhet i stemmen hans som jeg noen ganger har savnet på soloprosjektene hans, en føyelighet som ikke er svakhet men fleksibilitet.

(For øvrig tror jeg kanskje jeg liker den første Money In The Sky enda bedre enn denne, blant annet fordi STs vers der er noe av det flotteste han har gjort, men det er små marginer. Ørsmå.)

14. Imagine

Nicholas:
”Money in the sky 2” hade kunnat avsluta skivan, men ”Imagine” är ett intressant appendix. Om föregående låt är uppvaknandet, den lika subtila som plötsliga kursändringen, är ”Imagine” förvirringen som följer – alla tankar som regnar in i skallen. Beatet är ren polyfoni av körer, korta fladdrande stråksamplingar, osäkra syntackord och bubblande ljud. Yung Clova rappar inte här, han fick sagt allt han behövde i förra låten. ST rappar envetet vidare, men inte med samma självsäkerhet längre. ”Can you imagine?” – kan du fatta? Händer detta verkligen? Gränsen mellan att lyckligt nypa sig i armen och att nervöst ifrågasätta det man ser omkring sig är hårfin. Men musiken säger det som ST inte säger rakt ut, allt som finns mellan raderna, det som Codie G viskar i slutet, skivans allra sista ord:

Can you imagine – failure?

G-Side handlar mycket om drömmar. Drömmen om att ta sig ur ghettot, drömmen om att bli en hiphopgrupp som älskas överallt, drömmen om att tjejen man gillar ska skicka booty call-sms till en, drömmen om att se världen, drömmen om rymden, drömmen om att lämna alla sorger bakom sig. Det handlar inte bara om att vara bäst – det vet de att de är, de vet att kombinationen ST + Clova + Block Beattaz är oslagbar – det handlar om vart detta ska ta dem. Och den optimism som genomsyrade gruppens förra skiva har nu fått skuggor över sig, för de har ju inte fått det där genombrottet de förtjänade. De är i popkulturellt limbo och vet inte vad som händer härnäst. Det enda de har är varandra och sin övertygelse på att de gör bra musik. Med denna insikt, och med en nästan ofattbar arbetsmoral, kämpar de på och tänker inte ge upp. Men om de kan föreställa sig misslyckande? Frågan lämnas hängande i luften. Den kan i och för sig också tolkas som en utmaning till lyssnaren, kanske en avundsjuk hater: kan du se oss misslyckas, not likely! Men den är utan tvekan även riktad inåt, till Slow Motion Soundz: finns det en gräns, finns det ett slut, kommer vi komma till en punkt då vi ger upp?

Kanske, men i så fall är vi långt ifrån där. För sagan om G-Side har, för den stora massan, bara börjat. De små korn av självtvivel och bitterhet som möjligtvis präglade inspelningen av skivan, och som gjorde den till det mörka mästerverk den är, tillhör det förflutna. Det som finns nu, 2011, är en duo som överöses av uppskattning och uppmärksamhet. Men att det skulle bli så kunde G-Side aldrig vara helt säkra på när de spelade in ”How far”, ”Money in the sky 2” och ”Imagine”. Om ”Huntsville International” avslutades med en trilogi extroverta låtar med visioner för framtiden avslutas ”The One… Cohesive” med en trio som vänds inåt. Albumet knyter sin näve. Blir en hård kärna. Blir till ett.

Cohesive.

Marius:
Nok en gang er du så god at jeg må famle etter ordene, Nicholas. Og når jeg gjør det, begynner jeg heldigvis å tenke. Og da får jeg lyst til å være uenig.

Jeg tror nemlig at jeg leser slutten av albumet på en litt annen måte enn deg: Slutten på ethvert G-Side-album er fryktelig viktig, det er her de staker ut kursen for neste prosjekt. Og du har rett. På slutten av HIP henvender de seg til verden der ute. Og ja, de vender seg innover her. Men de lukker seg ikke, tror jeg. Det er en åpenhet her som slett ikke er til stede på de første låtene på albumet. Det som skjer i albumets siste bevegelse, (How Far, MIS2 og Imagine), som strukturelt følger etter et trelåters back-2-basic-strekk som er påfallende maskulint og barskt (Pictures, Never, No Radio), er at den litt defensive holdningen som preger en låt som Inner Circle er borte, erstattet av en vilje til å erkjenne svakhet, tvil, uten å la seg knuse av den. Codie G både åpner og avslutter Cohesive, og jeg får alltid gåsehud når den der siste "... failure" brått avslutter albumet. Beaten er jo så vakker, og plutselig tar alt slutt! Men jeg tenker vel at dette ”failure” her først og fremst er uttrykk for mot.

Altså, man må ta sjansen på å tenke på muligheten for fiasko. Man må ha plass til det negative, og ikke bare som noe der ute (alle haterne som setter sitt spøkelsesaktige avtrykk på låtene som kommer før NatGeo, en fiendtlig innstilt omverden). Her – i denne avsluttende suiten – åpner albumet seg for meg. Etter at man har kjent på mørket i seg, blir ikke verdens mørke fullt så skremmende lenger. Så ja. Slutten, insisteringen på at alt kan gå galt, og på at man selv er den del av det, er faktisk varsomt optimistisk. Bare hør på beaten. Her er lykke og undring! Og Imagine - det er jo en oppfordring til å bruke forestillingsevnen aktivt, til å ta i bruk hele seg selv. For meg er Imagine en av G-Sides aller fineste låter.

Det er godt å høre Jhi-Ali her også. Han har alltid vært den mest lyrisk anlagte av alle HSV-rapperne, og her er han hjemme: avslappet, lett, intelligent. Men for meg er likevel STs vers det aller beste her. Flowen hans er eksepsjonell, og han snakker alvor. Dette er noe av det beste han har gjort. Ikke bare variere han antall ord og stavelser fra linje til linje helt suverent, men verset hans oppsummerer også mye av det jeg har prøvd å formulere over: jo visst finnes det irritasjonsmomenter i verden, men skit i dem! Det finnes viktigere ting! Vi er i bevegelse!

Jeg lar ST få det siste ordet:

Nowhere to go, nowhere to be,
Hell, you wouldn't even know where to be
All that you know that you wanna know somethin bout somethin, but nothin is all that you see
Somethin to smoke, somethin to eat
Gotta do somethin cause nothin's for free
So if I gotta take somethin from someone who has everything then it's nothin to me
Tell the police that I ain't do nothin, so why in the fuck is you fuckin with me?
I don't know nothin bout nothin or no one who go by that name officer can I leave!??!?
And they said I would never achieve. Imagine living a dream.
And I went everywhere that I never imagined I’d go, and I’m the dopest MC
Outta HSV. Since Ronald B.
So RIP. And free Super King!
Can you imagine?
Coming from Athens?
And coming though customs, like
”Welcome to Paris”?