Den siste dagen av den store, ville G-Side-uken er her. Det har vært litt av en uke, og jeg kan ikke tenke meg noen bedre måte å avrunde den på enn å la Juicemannen Hugo - følg ham og Nicholas på twitter: @JuicemaneHugo! @nrfn! - omtale Clovas fine mixtape fra i fjor, The Koolest Kidd. -G
CLOVA - THE KOOLEST KIDD (2010) Jag har skrivit texter om rapp väldigt sporadiskt i kanske fem år. De första åren bestod av mer eller mindre ambitiösa försök att förklara olika musiker, ur en kritikers synvinkel, jag ville förklara hur en rappare, en beat-makare, vers, en sång, ett album, hur det lät. Vad som gjorde musiken bra eller dålig eller utstående eller tråkig? Det slutade jag med så snart jag insåg att jag gav mig själv och de så som läste mer om jag helt enkelt visade musiken jag älskade. Jag föredrog att ge vem som helst som lyssnade chansen att själv skapa sig en uppfattning om den musik jag tyckte om. Idag är det annorlunda. Idag är det den fjärde dagen av G-Side-veckan. Idag skriver jag om den ena rapparen från en grupp vars musik jag älskar.
Om ni läser det här har ni med stor sannolikhet redan lyssnat en hel del på G-Side. Ni vet hur Yung Clova låter. Och som tidigare under veckan diskuterats genomgående, av framförallt Giraffo, placerar såväl kritiker som fans Yung Clova aningen i rollen av ”den andre” rapparen i G-Side. När det pratas om G-Side är det i ärlighetens namn väldigt stort fokus på produktionerna, Block Beataz magnifika beats. I andra hand diskuteras ST 2 Lettaz och hans till synes oundvikliga resa till ett såväl av kritiker som kommersiellt erkännande som ingen annan Alabama-rappare upplevt. Först efter att allt det är sagt nämns det att Yung Clova gör mycket bra ifrån sig. Det är så jag upplever diskussionen om G-Side, även om jag med stor sannolikhet kan missta mig, jag har inte för vanan att läsa mer diskussioner om rapp än vad jag absolut behöver för att hålla mig uppdaterad, främst i brist på ett välfungerande eller intressanta diskussionsforum. Men om vi utgår från att jag inte misstar mig, hur kommer det sig att Yung Clova ständigt får spela andra, och till och med tredjefiolen? Det skulle inte förvåna mig om många trogna G-Side fans inte ens gav Yung Clovas solomixtape The Koolest Kidd från augusti 2010 chansen. Förutom Nicholas recension i Nöjesguiden (och på Annika Flynner), har jag inte hört eller läst om någon som har diskuterat Yung Clovas solobedrift. Visst, det finns goda skäl att som regel aldrig någonsin lyssna på soloskivor, jag kommer aldrig lyssna på en Crunchy Black-soloskiva men jag kommer för evigt hoppas att han åter blir en del av Three Six Mafia. Jag skulle aldrig äta ris som snacks, men jag skulle likt förbannat sakna riset i japanmixen om det uteslöts. Jag låter de jämförelserna illustrera exempel på förståeliga skäl att undvika solomaterial. Men jag lyssnade på The Koolest Kidd.
Men innan jag kommer till The Koolest Kidd så har jag ju antytt att jag ska nämna någonting mer om Yung Clova angående fiolordningen. Om lyssnare definitivt envisas med att bryta ner konstprojekt, så som musikproduktion för att avgöra exakt vem eller vilka som bidrar till magin, så visst. Ja, Block Beataz är enligt mig 2000-talets främsta rapp-producenter. ST 2 Lettaz är en fulländad rappare som har fördelen att mästra söderns sväng och äldre rapplyssnares krav på rapp-tekniska färdigheter. Men det djup och den inlevelse, de livshistorier som Yung Clova bjuder på är mer avgörande för min upplevelse av G-Side och i min mening det hela Slow Motion Soundz-familjens musikbidrag än vad som tidigare belysts. Och på The Koolest Kid visar Yung Clova att hans närvaro i SMS är proportionerligt och inte enbart en mindre beståndsdel av en holistisk helhet.
Unge Clova berättade i början på augusti för sina twitter-förföljare att skivan var klar, men ändå dröjde det vecka efter vecka innan den äntligen släpptes. De väntade på att drick-och-fest-projektet av Huntsville-vännerna Kristmas, Bentley och ST 2 Lettaz, DB49, skulle färdigställas och kunna släppas.
På så sätt kom de båda G-Side rapparna Yung Clova och ST 2 Lettaz sommarprojekt samtidigt, som en påminnelse till det stundande albumsläppet. En taktik som påminner om The Highlight Tape’s utgivningsdatum året innan, passande månaderna innan G-Side albumet HIP. Likt STs solomixtape återfinns några G-Side sånger på Yung Clova-mixtapet, men det är snarare låtar som inte fått plats på G-Side albumen än återanvända albumspår.
Exempelvis hör vi Clova och ST samarbeten som Money In The Sky, Impossible och Back To The Future, sånger som i andan hade passat 2009 års G-Side album HIP. Men till den större delen består The Koolest Kid av tidigare osläppta Clovasånger. Av dem är tio Clova-producerade spår. Det faktum att Clova äri lärofasen som producent säger mig två saker, dels att han absolut ville göra det här tapet och att han har förmågan att få saker att hända, hellre gör han det själv än att vänta på förmodande veliga och ständigt upptagna utomstående producenter. Dels är det ett tecken på Clovas personlighet,med sin svåra bakgrund, missbrukande föräldrar och hemlöshet som barn vet Clova att hoppa på alla möjligheter att förbättra sin framtid. Nämnlöst antal rappare tar den lilla framgång och de pengar de tjänat och hoppar på den där rymdfarkosten till en drömvärld. Clova har inte flyttat till Atlanta. Clova har inte ens slutat vanliga jobb. Under P3 Soul specialen om G-Side som sändes i höstas får vi reda på att Clova fortfarande klipper hår på frisörsalongen han och hans bror samäger. Med hans personlighet i åtanke och det faktum att han har förbättrat sitt rappande konsekvent för varje år känns det väldigt naturlig att han tar chansen att lära sig ännu en aspekt av musikbranschen.
Min favoritlåt på skivan är just en Clova-produktion, den lugna skryt-raggar-sången Like That. Den näst bästa sången är titelsången Koolest Kidd, som ju kom att dyka upp på det nyligen släppta G-Side-albumet One…Cohesive under namnet I’m Sorry :(. Således kan The Koolest Kidd, förutom att vara en stark soloprestation, med viljes tolkas som ett projekt som länkar samman G-Side skivorna HIP och den det färska mästerverket One...Cohesive.
Big Ice og Oral Bee blir bare bedre og bedre, og denne fremtidige norske rapklassikeren er rett rundt hjørnet:
Denne låta er en av tre låter som kun blir å finne på den fysiske CD-en, så vær sikker på å forhåndsbestille "Pionerer" fra bigiceproductions@hotmail.com.
Da har tiden endelig kommet! Big Ice & Oral Bee sin skive, Pionerer slippes str8 out tha trunk 28 februar. Hardcopy kan forhåndsbestilles nå påbigiceproductions@hotmail.com, og blir sendt ut i slutten av februar. Send en bestilling på mail, og vi sender deg kontonummer osv. Kun kr. 150,- inkl. frakt for 19 classic West Coast smashes som vil holde deg G´ed up hele sommer´n.
Hardcopy´n inneholder hele tre bonus tracks som ikke blir å finne på iTunes utgivelsen, mens iTunes utgivelsen inneholder en bonus track som ikke blir å finne på hardcopy´n. Bestill nå, så er musikken til våren/sommer´n i boks!
BIG ICE & ORAL BEE: PIONERER
(Da Playboy Foundation Ent. / Big Ice Productions)
Veteraner. Legender. Triple O.G’s!
Big Ice og Oral Bee er tilbake med årets beste norske album… PIONERER! Mens andre norske rappere gir ut en mixtape hvert femte år er Da Playboy Foundation Entertainment her med sin fjerde albumutgivelse siden sommeren 2009. Big Ice fikk stor applaus fra både gatene og media for sine compilations ”Stackin Beats” (2009) og ”Trunk Of Funk” (2010). VG og Dagbladet kastet endelig 5’ere etter den norske talkboxkongen, mens Oral Bee mottok gode tilbakemeldinger (på Nesoddbåten etc.) for sitt tredje soloalbum, ”Putter Det Ned As Usual” (2009). Nå har de slått seg sammen for å lage et westcoast-mesterverk! Et album som vil være en absolutt nødvendighet i livene til alle playboys og playgirls der ute. Bare låttitlene i seg selv vil få dirty hoes over hele landet til å skjelve i knipemusklene… ”Hubba Bubba”, ”Min Lille Chihuahua”, ”Bosser Opp, Bosser Ut”, ”Oompa Loompa”… klassikerne kommer på rekke og rad. Vi snakker bangers på toppen av bangers, smashes på toppen av smashes!!! To av låtene er produsert av Bay Area-produsenten Rob-E (Mistah FAB, Jay Rock etc.).. Dubs up eller ingenting... i 2011 er det "PIONERER" som gjelder!!!
Nå som vi er gjennom alle G-Side-albumene, finnes det selvsagt en masse småting vi kunne ha gjort: Hva er G-Sides 20 aller mest essensielle låter? De 10 beste G-Side-låtene som ikke finnes på noe album? Hva er ST's 10 beste vers? Clovas mest essensielle bidrag? Hva kunne man ikke sagt om måten CP gjenoppfinner sounden sin på på Cohesive - (tenk overgangen fra Whose Hood, Rising Sun, So Wonderful og Huntsville International til Came Up, Inner Circle, How Far etc? Store ting har utvilsomt skjedd, ting vi knapt har berørt i vår ellers så encyclopediske gjennomgang.
Men vi er slitne nå. Så i stedet gir vi ordet til noen som fortsatt har melkesyrefrie muskler, nemlig selveste Juicemannen Hugo, kjent fra http://bayonnaise.wordpress.com/, en blogg vi anbefaler på det varmeste. Og twitter da så klart. Vi spurte Hugo om han ville si noe om de to mixtapene som foreligger: STs The Highlight Tape med DJ Dirrty (2009), og Clovas The Koolest Kid (2010). Og det ville han. Så da får han det. Altså ST i dag og Clova i morgen. Take it away, Hugo!
ST & DJ DIRRTY - THE HIGHLIGHT TAPE (2009) Bara häromdagen, mitt i Annika Flynner och Jaywalkers G-Side-vecka föreslog Giraffo och Yung NRFN att jag kunde bidra med några rader om duons solobravader, eller rättare sagt några rader om varderas solomixtape.
Av naturliga skäl, alltså kronologiska skäl, väljer jag att inleda med att prata lite om ST 2 Lettaz mixtape The Highlight Tape. När höjdpunktsbandet anlände ett drygt år efter G-Sides andra album Starshipz & Rocketz släpptes, mitt första möte med gruppen, fick den för mig fick något av rollen som en första uppföljare de första gångerna jag lyssnade på det. Givetvis passande ankomsten perfekt i tajmingen, bara lite mer än en månad innan nästa G-Side album skulle släppas. Snart kände jag igen sång efter sång. Detta då The Highlight Tape i själva verket är just vad det heter, en samling höjdpunkter från ST 2 Lettaz då fortfarande unga karriär. Verserna är tagna från G-Side’s första album Sumthin 2 Hate hör vi 2 Lettaz-verser från bland annat Muffins, Do My Thing, This Thug och GZUP. Men vi hör även verser från Starshipz & Rocketz, det finns verser av ST från gästspel på anda Slow Motion Soundz-bekanta artister, som den mäktige G-Mane. Det är dessutom första gången jag hör en snutt av H.I.P. hitten College Chicks, i mina öron en dunder-hit,som borde blivit en dunder-hit i allas öron.
The Highlight Tape är snabb och välmixad av den lille DJ Dirrty. Sångerna varierar från strax under minuten till uppåt två fulla minuter, med något undantag, beroende på hur långa verser ST rappar. Produktionerna är givetvis fantastiska, men skivan lider av att sångerna är så korta och avklippta. Dels för att vi saknar dynamiken i G-Sides musik när ST och Yung Clova samarbetar. Men framförallt då G-Sides musik i mina öron är designad för att skapa en fulländad ljudupplevelse, helst i albumformat. Skulle det här mixtapet vara det enda jag hade hört av G-Side och Block Beataz produktioner skulle jag förmodligen förbanna mig för den outnyttjade potentialen, men nu är det ju inte så som tur är. Mixtapet fyller, eller snarare fyllde, sin funktion utmärkt, ett tidigt avstamp i ST 2 Lettaz karriär. Ett mixtape som passade perfekt där och då, oktober 2009. Ett hype-byggande mixtape inför det kommande albumet H.I.P. Vi får det bekräftat i vers efter vers att ST 2 Lettaz är en stor rappare, frågan är bara när eller om vi kommer får höra honom släppa en mer fokuserad solo-skiva? Personligen hoppas jag han fortsätter fokusera på G-Side och möjligtvis på tema-sido-projekt som alkohol-hyllnings-gruppen DB49 (med Kristmas och Bentley) och marujana-hyllnings-gruppen Doobie Brothers (med Jackie Chain).
Nicholas: Skivans kortaste låt och även den mest syntiga. Ackorden dansar fram som DNA-spiraler i kroppens mikrokosmos, samtidigt som ST, Clova och killen med det på svenska smålustiga namnet DJ Kunta påminner lyssnaren om att de har hållit allt de lovat: de är äntligen trygga i sin roll som yrkesmusiker, de kommer inte tvingas sälja droger på hörnen i ghettot. Det är en lättnad, men den uttrycks med ilska eller åtminstone irritation. ”Som om vi inte skulle klara det här!” – det är ett konstaterande som inte så mycket är fyllt av lycka som det är av hat mot belackarna.
Marius: Jeg tror ikke dette er synths, faktisk, men kanskje en harpe? Martin Bjørnersen har påpekt at samplet må stamme fra samme kilde som Kool Keiths Wanna Be A Star, produsert av Peanut Butter Wolf, noe som oppretter en litt artig musikkhistorisk linje.
Men denne Str8 Drop-produserte beaten (jeg tipper R.Dot) er selvsagt veldig sin egen. Jeg hører også dansen i den. Faktisk gir den meg assosiasjoner til Super Mario Bros., jeg ser for meg ST og Clova som Mario og Luigi, som hopper fra plattform til plattform, eller kanskje fra sky til sky på kjappe føtter – vi er fortsatt i flyet fra NatGeo: ”Plane flying over water so I know it’s real” rapper Clova – et dristig lite skritt for hver tone i sampleloopen. Og nettopp det loopete ved den minner om at spillet bare fortsetter. Men det er lykke her også, det vil jeg insistere på. Bittersøt lykke, en lykke som kjenner på utmattelsen, men lykke like fullt.
I Am... er kanskje det nærmeste The One... Cohesive kommer en bagatell, den er kort og selvsentrert, men den treffer der den skal. Spesielt imponert er jeg over hvor lett ST og Clova forteller sine historier – de små narrative momentene føyer seg så fint etter hverandre at det er en fryd å høre på. ST er mest elegant og seierssikker, Clova mest personlig og alvorlig: ”I watched Dot quit school just to do beats, so I had to step my game up to make sure he eats.” Det er fallhøyde her. Clova vet både at Mario og Luigi må ramle ned i avgrunnen en gang iblant, og at det er virkelig for ham og makkeren. Likevel: albumet skal snart ta en mørkere retning, men her er det solskinn og frisk luft.
9. Pictures
Nicholas: Det här var den första låten som jag förälskade mig i på skivan. Jag är en enkel man, jag gillar pop, och det här låter som en blandning av Ushers ”Love in this club” och Princes ”Adore”. Tills man hör texten som handlar om att få ett MMS av en tjej som fotograferar sitt underliv och att rusa dig. Lite som en fortsättning på ”Minutes away” från ”Starshipz & Rocketz” fast mer explicit. Yung Clova är förhållandevis gentlemannamässig och rappar om att förföra sin tjej. ST däremot, han inleder sin vers med
Question – shawty is you a freak? If I asked to beat that pussy up, would you agree?
Och det är ändå ingenting mot gästen G-Mane, som i sin vers berättar att han får tjejen att skrika att han är Michael Jackson ”when I thrill ’er”. G-Manes vers är bäst, speciellt slutrimmen som får mig att le varje gång jag hör dem. Precis som på ”So wonderful” låter G-Mane som om han ringer från en telefonkiosk när hans rap spelas in, och man ser honom framför sig: tjock, med solglasögon, och full av kåta fantasier.
Fnissfaktorn åsido – det här är skivans mest hittiga låt, och det uppstår en intressant kontrast mellan de euforiska ackorden och den kraftfulla refrängen å ena sidan och den Vertigo förlag-stämplade texten å den andra. Det finns ju rappare som gör hårda och snuskiga klubblåtar, men det här är inget sådant. En rätt svår låt att dansa till, eftersom den är så mjuk och fluffig – vilket får sexsnacket att framstå som något annat än bara raggningsrepliker i baren. Snarare uppriktiga utfästelser om sexuella fantasier inför en särskild tjej, saker som sägs mellan fyra ögon. Vilket gör att texten nästan framstår som oskyldig och gullig, mitt i allt snusk. För medan orden andas självsäkerhet och casanova-poser så låter musiken upp över öronen förälskad. Förföraren har förlorat sin coolhet.
Marius: Co-sign. Det er noe uskyldig over ST og Clova her som jeg liker utrolig godt. De prøver ikke å imponere oss ved å behandle dama som dritt, slik så mange andre rappere ville gjort. De er helt fortapt i sitt eget begjær, og er mer opptatt av å få pule enn av hva kompisene vil si om måten de kurtiserer kvinnene sine på i den digitale tidsalderen. Beaten er ved Clams Casino, med litt ekstra mekking av Mali Boi, og for å være helt ærlig tror jeg at det finnes mer i beatmaterialet enn en ren sex-låt. Den har noe episk og trassig ved seg, langt der inne i kjernen. Men på den annen side er jeg lykkelig over å finne nettopp en sex-låt her. For G-Side kan jo sex. Og de kan sex fordi de kan begjær, og fordi de vet at begjæret alltid er viktigere enn selve sexen. Det er ikke alle rappere som skjønner det. der Men G-Side skjønte det allerede på sitt første album. Hør på en låt som Kissez pt 2, som finnes på Ice Kissez-teipen min. Den foregår i strippeklubben, dette var før MMS’enes tid. Men der også er det begjæret vi får være i, og bli kjent med. Det er derfor dette er kunst. (På DB49-albumet rapper ST og de andre om sex, og det er ikke på langt nær så interessant som dette her.) Og jeg elsker denne låta fordi den tar oss tilbake til utgangspunktet, til S2H, uten å være nostalgisk. Dette er på en måte det jeg savner på midtpartiet til Starshipz, der sexen er rekreasjon, tappet for begjær.
Og GMane-verset er ypperlig. Sistelinja er selvsagt stygt rasistisk, men den er samtidig en UGK-allusjon, så han slipper unna med det!
10. Never
Nicholas: Här kommer dock en låt som är just en hård klubblåt som är kliniskt befriad från ömhet och osäkerhet. Gästen Mic Strange sätter tonen med sin inledningsvers – han låter genuint elak och livsfarlig när han väser ”yeah…!” – och ST och Clova följer i detta spår. Det här är så nära ”So gone” och ”GSIDER” som vi kommer på ”The One… Cohesive”, men albumets mörka och uppgivna ton präglar låten alltför mycket för att den ska kännas som ett sorglöst klubbjam. I de ovannämnda låtarna lät G-Side som om de ville dricka tequila och röja loss på dansgolvet; i ”Never” låter de som om de vill hamna i slagsmål. Vilket, i rapsammanhang, inte nödvändigtvis är något negativt. Om Onyx hade haft bättre röster, bättre rim och bättre beats – och varit tio år yngre – så hade det här kunnat vara en Onyx-låt. Texten kan sammanfattas med det som sägs i refrängen: ingen jävlas med mig.
Marius: Når jeg snakker med folk om Cohesive er Mic Stranges vers stort sett det eneste som trekkes frem som direkte dårlig. Jeg pleide også å trekke munnvikene stramt nedover og vise tennene hver gang hans latterlig støtende åpningssalve ble avfyrt: ”I BE GETTIN PUUUU-SSSSYYY / YOU WON’T PUSSY MEEEE!!! / YALL NIGGAZ PUSSY JUICE!!! / YOU A SPOOK TO ME!!!” (Ja, han rapper med caps lock på.) Men nå bare ler jeg og tenker ja, faen, G-Side trenger litt villskap, litt ukontrollert brunst! Også på Never er vi tilbake ved G-Sides røtter. Det er den sinteste låta de har gjort siden 07, den barskeste siden G S I D E R, og det føles bra! Clova er plutselig i sitt rette element. Her er ingen tvil, ingen frykt for hva framtida vil bringe, ingen forsiktig glede over årets selvangivelse. Bare testosteron: ”Pop the trunk! Shotgun!” Han høres positivt forynget ut, og leverer verset sitt med en overbevisning som er sjelden for ham.Jeg håper G-Side fortsetter å inkludere litt goon-rap på albumene sine, om ikke annet så for Clovas skyld.
11. No radio
Nicholas: Åh, den här låten gillar jag. Basen knorrar så himla skönt, man vill bara sätta sig i en bil och cruisa iväg mot den blodröda solnedgången. Texten handlar om att tjäna pengar, och om refrängen är lite förutsägbar – ”det här tjatet med radiokanaler och andra branschaktörer är så tröttsamt, var är mina pengar?” – så är Clova lite mer kreativ. Precis som på ”Came up” lyckas han göra en större politisk poäng av pengajakten, när han kommenterar situationen för prostituerade: They poppin pussy in the field just to pay their bills.
Bentley, hjälten från “In the rain”, gästar igen, och är kanske inte lika fängslande här men det är ändå ett kärt återseende. Inte minst för att han lyckas med konststycket att rimma en gangsta-textrad om att poppa en kula ”in your brain” med det betydligt gulligare ”Mario game”. ST har en ganska intressant vers, det är en fantasi om hur djävligt livet kan vara för en vanlig människa. Att förlora jobbet, att polisen gör positivt drogtest av ens urinprov, att vara gift och älska sin fru men bara bråka med henne, att få ont i handen när man slår näven i väggen i frustration. Det är en patetisk bild han målar. Och det är en ny sida av ST vi ser: den skicklige, distanserade. historieberättaren som inte måste vara självbiografisk i sina texter.
Marius: Dette var antakelig den låta jeg likte dårligst de første gangene jeg hørte den, men det handlet mest om at jeg hadde fått et forhåndseksemplar kvelden før albumet ble sluppet, der ...BASS!!!!, remiksen av HIPs Feel The..., med vers av Stevie Joe og Freddie Gibbs, var der No Radio er i dag. Så jeg var skuffet over at den villeste beaten på albumet var blitt erstattet med en langt mer konvensjonell og bluesy affære. Nå er jeg iferd med å ombestemme meg. For det første må dette være en av Burn Ones fineste beats noen sinne. (Det er for øvrig nesten litt pussig at det er Burn One som har den låta med mest bass på på et G-Side-album.) Og dessuten får vi altså Bentleys fineste opptreden siden In The Rain (hans mini-hit Strap samples på låta), Clova i følsom-goon-modus, og – som du ganske riktig sier – et eksperimentelt vers fra ST. STs fremste kjennetegn er jo at han alltid er så direkte, ærlig og personlig, han lyver ikke. Men her får vi altså en fiksjon, ikke akkurat en løgn, men likevel et uventet innslag. STs ”jeg” rapper han altså i fiksjons form, og det funker! Interessant er det også at denne fiksjonen avlutter det man kan kalle albumets back-to-basics-avdeling, der G-Side ikke har en fot i fremtiden og en i fortida, men konsenterer seg om et her og nå som krever deres oppmerksomhet.
12. How far
Nicholas: Jag fick en chock när jag hörde den här låten första gången. Inte är det väl… det kan väl inte… jo! Det ÄR en cover på ”10 Mile Stereo”, en av låtarna på indieduon Beach Houses skiva ”Teen Dream” som kom förra året. Den där gitarren som snurrar likt en spinnrock eller en cykel, den fina sångmelodin, och ett brottstycke ur texten: ”They say we’ll go far but they don’t know how far we’ll go”. Hur mycket jag än gillar originalet är det omöjligt att inte imponeras av hur G-Side gör något helt eget av låten och ger den en helt annan tyngd, både textmässigt och musikaliskt.
Keep going Keep going Slow motion’s better than no motion
Detta mässar ST om och om igen som bakgrund när en soultjej sjunger en (något blek) imitation av Victoria Legrands originalmelodi. Förutom att jag gillar denna typ av samspel mellan sångare och rappare i allmänhet – tänk ”Get involved” med Raphael Saadiq och Q-Tip – är intrycket starkt eftersom ST verkligen låter som att han stretar upp för en backe, steg för steg marscherar han vidare, han vägrar ge upp. Yung Clova fyller i med en vers som handlar om samma sak, men också om lojalitet och tillit till sitt gäng, Slow Motion Soundz, som tagit honom dit han är idag:
But how far will I go? If the Slow say yes, then I guess I gotta go
Men det mest geniala med låten är avslutningen. Efter Clovas vers kommer ingen refräng, utan istället en sampling från en film (om det inte är ett specialgjort skit). Man hör ett par bråka: ”You’re never home” säger kvinnan förtvivlat, medan mannen blir förbannad eftersom han tycker att han gör allt han kan för att tjäna pengar till familjen och se till att den inte går under. Det är den andra sidan av ”Huntsville INTERNATIONAL”-myntet: det ständiga resandet gör det omöjligt att bibehålla normala relationer med dem där hemma. Det är ett val man gör: karriären eller familjen. ST och Clova har gjort sitt val, och G-Side är deras nya familj. Men de är medvetna om vad de lämnar bakom sig.
Marius: Jeg har ikke mye å føye til din brilliante analyse av denne låta. Så jeg kan kanskje skryte litt i stedet. For det var faktisk jeg som sendte 10 Mile Stereo til CP. Jeg satt og hørte på Beach House en morgen på vei til jobben, og idet trikken passerte Nationaltheatret kom akkurat den låta på, og jeg fikk den plutselige innskytelsen at det var noe G-Side-aktig over akkurat den sangen. Den er så fremtidsorientert, men likevel plantet i virkeligheten. Dens begjær er G-Sidesk. Så da jeg kom hjem om kvelden sendte jeg den i en e-post. Og – heldigvis – CP elsket den. Han fikk til og med datteren sin, Kaylan Parham, til å synge refrenget. Hun er ti år gammel, og jeg synes at akkurat dette – at det er henne, at hun er så ung gjør sangen enda ti ganger bedre. (Victoria Tate vet jeg ingenting om.) Pokker heller, kan de ikke liste denne låta på radio her i Norge og Sverige da? Den er jo som skapt for et større publikum!
13. Money in the sky
Nicholas: Den ursprungliga ”Money in the sky” finns med på Yung Clovas mixtape ”The Koolest Kid” som kom i höstas, det är en bluesig, lätt screwig ballad. Den är mycket bra – men samtidig ingenting emot den episka uppföljaren som vi hör här. Block Beattaz tar fram sina vackraste ackord, sina tjusigaste syntljud och sina fetast ekande trummor och låter G-Side och sångaren Chris Lee drömma loss. De väntar alla på ”the day the money’s falling from the sky” men de låter alla som att de innerst inne vet att den dagen inte kommer att komma. Det är som om hela skivan har varit en målmedveten bilfärd full fart framåt, som här plötsligt stannar, som vid ett stup, vägen tar slut. ST och Clova går ur bilen och ser sig omkring. Det blickar upp mot den tigande himlen. Nej. Det kommer inte hända något. Inte ett skit. Men de kan inte vända om och åka hem.
I made a sacrifice to leave my job To hit the street with this music, making shows, not steal and rob And people keep on saying I’mma make it Trying to get across this border – immigration Fuck it Shit I feel like I’m still in the hood nigga With the same nigga Dreaming and painting pictures
Det är Clovas vers, han vågar säga det som den kaxige ledaren ST inte riktigt har råd att säga. De har satsat allt på ett kort, nu är det detta kort som gäller, även om det står klart att de aldrig kommer bli lika stora som OutKast, Lil Wayne eller Gucci Mane. Det ligger i sakens natur. Likt Barack Obamas politiska visioner är G-Sides konst för bra för den genomsnittlige amerikanen, som kräver tydliga och kortfattade budskap. Gruppens extremt välgjorda och känslosamma musik är lite pärlor för svin. Jag ber om ursäkt om det låter elitistiskt, eller bara fånigt. Det gör det, men det är också sant.
Marius: Jeg hadde faktisk en liten finger med i spillet her også, så da fortsetter jeg å snakke om meg selv, i håp om at det ikke blir altfor klysete.
Tidlig på høsten en gang fikk vi en liten beatsnutt i innboksen. Det var R.Dot som hadde laget den, og CP lurte på om Chris Lee kunne tenke seg å gjøre noe på den. Det ville han selvsagt. Chris gikk i boksen (tankeboksen og studioboksen) og endte opp med to forskjellige utkast: ett om hustling og et om et kjærlighetsforhold. Begge versjonene hadde flotte ting ved seg, men ingen av dem var helt der, og Chris var ganske frustrert en stund. Men så fant vi ut at de to versjonene jo kunne blandes, slik at det ble glidende overganger mellom kjærligheten og hustlingen, og frustrasjonen over at begjærsobjektene var utenfor rekkevidde, bekymringen over at fremtiden uansett er usikker, ble felles. Vi endte altså opp med en introspektisk og tvilende kjærlighetssang om hustling, eventuelt en hustle-orientert kjærlighetssang om usikkerhet. Uansett handler det om lengsel. Men også om et kall. Det er noe luthersk over det så klart, men både ST og Clova skjønte tydelig hva vi var ute etter. Alle er på samme bølgelengde på denne Money In The Sky II. Og selv om jeg ikke akkurat er upartisk, synes jeg at Chris er utrolig god på denne sangen, nærmest sublim. Det er en mykhet i stemmen hans som jeg noen ganger har savnet på soloprosjektene hans, en føyelighet som ikke er svakhet men fleksibilitet.
(For øvrig tror jeg kanskje jeg liker den første Money In The Sky enda bedre enn denne, blant annet fordi STs vers der er noe av det flotteste han har gjort, men det er små marginer. Ørsmå.)
14. Imagine
Nicholas: ”Money in the sky 2” hade kunnat avsluta skivan, men ”Imagine” är ett intressant appendix. Om föregående låt är uppvaknandet, den lika subtila som plötsliga kursändringen, är ”Imagine” förvirringen som följer – alla tankar som regnar in i skallen. Beatet är ren polyfoni av körer, korta fladdrande stråksamplingar, osäkra syntackord och bubblande ljud. Yung Clova rappar inte här, han fick sagt allt han behövde i förra låten. ST rappar envetet vidare, men inte med samma självsäkerhet längre. ”Can you imagine?” – kan du fatta? Händer detta verkligen? Gränsen mellan att lyckligt nypa sig i armen och att nervöst ifrågasätta det man ser omkring sig är hårfin. Men musiken säger det som ST inte säger rakt ut, allt som finns mellan raderna, det som Codie G viskar i slutet, skivans allra sista ord:
Can you imagine – failure?
G-Side handlar mycket om drömmar. Drömmen om att ta sig ur ghettot, drömmen om att bli en hiphopgrupp som älskas överallt, drömmen om att tjejen man gillar ska skicka booty call-sms till en, drömmen om att se världen, drömmen om rymden, drömmen om att lämna alla sorger bakom sig. Det handlar inte bara om att vara bäst – det vet de att de är, de vet att kombinationen ST + Clova + Block Beattaz är oslagbar – det handlar om vart detta ska ta dem. Och den optimism som genomsyrade gruppens förra skiva har nu fått skuggor över sig, för de har ju inte fått det där genombrottet de förtjänade. De är i popkulturellt limbo och vet inte vad som händer härnäst. Det enda de har är varandra och sin övertygelse på att de gör bra musik. Med denna insikt, och med en nästan ofattbar arbetsmoral, kämpar de på och tänker inte ge upp. Men om de kan föreställa sig misslyckande? Frågan lämnas hängande i luften. Den kan i och för sig också tolkas som en utmaning till lyssnaren, kanske en avundsjuk hater: kan du se oss misslyckas, not likely! Men den är utan tvekan även riktad inåt, till Slow Motion Soundz: finns det en gräns, finns det ett slut, kommer vi komma till en punkt då vi ger upp?
Kanske, men i så fall är vi långt ifrån där. För sagan om G-Side har, för den stora massan, bara börjat. De små korn av självtvivel och bitterhet som möjligtvis präglade inspelningen av skivan, och som gjorde den till det mörka mästerverk den är, tillhör det förflutna. Det som finns nu, 2011, är en duo som överöses av uppskattning och uppmärksamhet. Men att det skulle bli så kunde G-Side aldrig vara helt säkra på när de spelade in ”How far”, ”Money in the sky 2” och ”Imagine”. Om ”Huntsville International” avslutades med en trilogi extroverta låtar med visioner för framtiden avslutas ”The One… Cohesive” med en trio som vänds inåt. Albumet knyter sin näve. Blir en hård kärna. Blir till ett.
Cohesive.
Marius: Nok en gang er du så god at jeg må famle etter ordene, Nicholas. Og når jeg gjør det, begynner jeg heldigvis å tenke. Og da får jeg lyst til å være uenig.
Jeg tror nemlig at jeg leser slutten av albumet på en litt annen måte enn deg: Slutten på ethvert G-Side-album er fryktelig viktig, det er her de staker ut kursen for neste prosjekt. Og du har rett. På slutten av HIP henvender de seg til verden der ute. Og ja, de vender seg innover her. Men de lukker seg ikke, tror jeg. Det er en åpenhet her som slett ikke er til stede på de første låtene på albumet. Det som skjer i albumets siste bevegelse, (How Far, MIS2 og Imagine), som strukturelt følger etter et trelåters back-2-basic-strekk som er påfallende maskulint og barskt (Pictures, Never, No Radio), er at den litt defensive holdningen som preger en låt som Inner Circle er borte, erstattet av en vilje til å erkjenne svakhet, tvil, uten å la seg knuse av den. Codie G både åpner og avslutter Cohesive, og jeg får alltid gåsehud når den der siste "... failure" brått avslutter albumet. Beaten er jo så vakker, og plutselig tar alt slutt! Men jeg tenker vel at dette ”failure” her først og fremst er uttrykk for mot.
Altså, man må ta sjansen på å tenke på muligheten for fiasko. Man må ha plass til det negative, og ikke bare som noe der ute (alle haterne som setter sitt spøkelsesaktige avtrykk på låtene som kommer før NatGeo, en fiendtlig innstilt omverden). Her – i denne avsluttende suiten – åpner albumet seg for meg. Etter at man har kjent på mørket i seg, blir ikke verdens mørke fullt så skremmende lenger. Så ja. Slutten, insisteringen på at alt kan gå galt, og på at man selv er den del av det, er faktisk varsomt optimistisk. Bare hør på beaten. Her er lykke og undring! Og Imagine - det er jo en oppfordring til å bruke forestillingsevnen aktivt, til å ta i bruk hele seg selv. For meg er Imagine en av G-Sides aller fineste låter.
Det er godt å høre Jhi-Ali her også. Han har alltid vært den mest lyrisk anlagte av alle HSV-rapperne, og her er han hjemme: avslappet, lett, intelligent. Men for meg er likevel STs vers det aller beste her. Flowen hans er eksepsjonell, og han snakker alvor. Dette er noe av det beste han har gjort. Ikke bare variere han antall ord og stavelser fra linje til linje helt suverent, men verset hans oppsummerer også mye av det jeg har prøvd å formulere over: jo visst finnes det irritasjonsmomenter i verden, men skit i dem! Det finnes viktigere ting! Vi er i bevegelse!
Jeg lar ST få det siste ordet:
Nowhere to go, nowhere to be, Hell, you wouldn't even know where to be All that you know that you wanna know somethin bout somethin, but nothin is all that you see Somethin to smoke, somethin to eat Gotta do somethin cause nothin's for free So if I gotta take somethin from someone who has everything then it's nothin to me Tell the police that I ain't do nothin, so why in the fuck is you fuckin with me? I don't know nothin bout nothin or no one who go by that name officer can I leave!??!? And they said I would never achieve. Imagine living a dream. And I went everywhere that I never imagined I’d go, and I’m the dopest MC Outta HSV. Since Ronald B. So RIP. And free Super King! Can you imagine? Coming from Athens? And coming though customs, like ”Welcome to Paris”?
Nicholas: Det finns så mycket att säga om G-Sides senaste skiva, mästerverket ”The One… Cohesive” som släpptes nyårsdagen 2011. Av allt att döma blir det G-Sides genombrott, åtminstone i indievärlden. Skivan hyllades av Pitchfork, The Guardian gjorde en artikel om G-Side och här i Sverige fick den högsta betyg i vår största dagstidning (efter att den fått högsta betyg i Nöjesguiden, hehe) och spelades i P3. Jag måste dock säga att jag innledningsvis inte var helt tagen av skivan – den är inte lika omedelbar som ”Huntsville International” – men den har växt för varje lyssning på ett sätt som är mycket ovanligt för ett hiphopalbum. Jag kan inte sluta lyssna, nu har det gått en och en halv månad, men fortfarande spelar jag skivan nästan varje dag. Den är så rik, det finns så mycket att upptäcka, så många lager. Om ”Huntsville International” var gruppens ”Rumours” så är detta deras ”Tusk”, kanske. Hur som helst så bestämde vi oss för att kommentera låtarna en och en, och dela upp hela texten i två blogginlägg så att ni orkar läsa. Albumets första sju låtar avhandlas idag, resterande sju imorgon. Lessgo…
Marius: Terningskast 6 i Aftenposten! Men de andre norske avisene har vært treige, så foreløpig leder dere: Søker man på nettet finner man intet mindre enn fire strålende anmeldelser av The One... Cohesive fra svenske aviser. Altså, alle trenger ikke like dette albumet like godt som jeg gjør. Men det fortjener en anmeldelse.
Første gang jeg hørte på Cohesive – i hodetelefoner, på gulvet, midt på natten, - følte jeg meg fullstendig overkjørt. Jeg opplevde albumet som enda et gjennombrudd, nesten som å høre et nytt band, og det var særlig overgangene, temposkiftene, viljestyrken i låtene så vel som i måten de var satt sammen på som gjorde inntrykk. Albumet er veldig seg selv, det presser liksom på hele tiden, og nettopp derfor gikk tankene umiddelbart til album som Wu-Tang Forever og The Shape of Jazz To Come.
I ettertid tenker jeg vel at The One... Cohesive kanske ikke er fullt så sært som jeg først trodde, men det er likevel svært ulikt forgjengeren: borte er den ivrige entusiasmen, borte er pop-flørten og frivoliteten, borte er de åpne landskapene, ekspansjonen. I stedet får vi G-Sides mest konsentrerte album, og kanskje også det mørkeste. Men der Starshipz’ mørke handlet om en splittelse innad i musikerne, et slags selvoppgjør, er G-Side på The One... Cohesive sikre på seg selv, men usikre på en verden som ennå ikke anerkjenner dem som de enerne de faktisk er. Det er her albumets ambivalens ligger, og det er en ambivalens som faktisk gjør meg mer ambivalent enn den ambivalensen som preget Starshipz gjorde. Verken HIP eller S2H hadde tid eller plass til ambivalens, de var for opptatt med å ha det gøy. HIP spretter hit og dit, men slutter i ettertanken.
Cohesive er rastløst album. Det er en slags bisterhet her, en følelse av isolasjon som heldigvis først og fremst kommer til uttrykk som en målrettethet. G-Side presser på, bokstavelig talt for å se hvor langt (How Far) de kan komme.. Men realitetsprinsippet er tilbake, og derfor er dette det første G-Side-albumet som virker opptatt av hva de andre gjør og synes, av å måtte konkurrere med andre, dårligere rapartister. Cohesive konkurrerer alltid på egne premisser, men irritasjonen over å eksistere i en verden som er opptatt av trender, og ikke å være en trend selv, gjør at albumet, til tross for en udiskutabel vilje (og evne) til eksperimentering også på en måte virker mer konvensjonell enn forgjengerne. Man får for første gang inntrykk av at G-Side har dårlig tid: låtene er korte, de bryter av, abrupt, og nærmest kræsjer inn i hverandre istedenfor å puste og sveve, slik nesten alle låtene på HIP gjorde. Hva må G-Side gjøre for å få den plassen de fortjener? Hvor mange strålende album må de gi ut før verden lytter? Spørsmålet stilles stadig, implisitt og eksplisitt, på Cohesive.
På grunn av denne utålmodigheten med omverdenen er Cohesive også blitt et mindre melankolsk album enn forgjengerne, eller kanskje det er melankolsk på en annen måte. Hva man gjorde før og hva man gjør nå er plutselig ikke så viktig lenger, for som ST sier det på plata, ”if they could see the distance from where we came to where we at, they prolly wouldn’t treat us different.” Derfor er albumet langt mer nedtonet og innadvendt enn forgjengeren: de gigantiske, feststemte låtene med den lagvise, luksuriøse produksjonen glimrer i hvert fall delvis med sitt fravær, ofte tenker jeg at dette høres mer ut som et klassisk rockealbum enn et klassisk hiphopalbum, selv om det selvsagt er det også. I det hele tatt tenker jeg at G-Sides utvikling har mer til felles med de beste rockebandenes utvikling enn med de store hiphopartistenes, kanskje med unntak av Kanye. De er litt som tidlig R.E.M. i måten de gjenoppfinner seg selv på for hvert nye album, på vei mot et gigantisk gjennombrudd.
Cohesive føles uansett som G-Sides ”hviteste” album: det er mindre dyp bass og 808s, færre vokaldrops, og ingen oder til bilkjøringens gleder, bare en og annen referanse spredt utover (”Good grief! Look at his Caprice!”). Men alle de nye sangene er himla gode. Dette er det G-Side-albumet der jeg har størst problemer med å plukke ut høydepunkter, og det er heller ingen låter her jeg tenker på som noe særlig dårligere enn resten. Alt som er på albumet virker nødvendig. Jeg har spilt albumet konstant siden det første januar, og det viser ingen tegn til slitasje ennå. I fjor hørte jeg mest på The-Dreams Love King, Big Bois Sir Lucious Leftfoot og Kanyes MBDTF, men jeg tror kanskje jeg allerede har spilt dette albumet mer enn alle de tre til sammen. Nå er jeg spent på hva G-Side skal finne på neste gang.
1. Shots Fired Nicholas: Codie G inleder skivan med att reflektera över hur mycket Slow Motion Soundz gjort och hur långt de har kommit sedan de första stapplande stegen. Ett rätt långt intro, den eftertänksamme managerns belåtna röst ekar, fras för fras, och man tar sig för pannan och tänker ”herregud, vilken hybris, hur ska det här sluta?” – men så kommer ST och avbryter honom: ”Let me talk to ’em for a minute.” ”Slow Motion Soundz” hinner Codie utropa innan ST puttar undan honom och rappar in oss i den mysiga mode som vi lärt oss att älska. Inte för att ST är mindre nöjd med var gänget åstadkommit än vad hans producent är, men han säger det med ord och med en rytm som gör att man kapitulerar – och i detta illustrerar skillnaden mellan rap och skryt, mellan konst och banalitet.
We knew that the blogs would be the modern day tastemakers So we set the tone; we the pacemakers
Beatet är fenomenalt, så egentligen är det inte svårt att förstå att Codie G:s ego är på topp. En långsamt snurrande virvel som växer sig allt större, ackord som liksom lutar sig mot varandra i en dominoeffekt i slowmotion. Det är som en kvicksand som man sjunker allt djupare ner i, fast eller snarare en nattlig himmel som man sugs ut i. Och så plötsligt lugnar musiken ner sig. Bara för att gå på knockout när skivans andra låt inleds…
Marius: Starshipz & Rocketz begynte en rakettoppskytning. Huntsville International med et fly som tar av. Men The One... Cohesive begynner med et tilbakeblikk, en oppsummering av ”the road to One” – veien hit, den som har gjort akkurat dette albumet mulig. Dette er landingen etter flyturen. Når Cohesive åpner er G-Side endelig fremme. ”And I ain’t leeeeaving, bitch!!” som ST snerrer. Interessant da, hvordan de gjør akkurat dette: For det er en glidende åpning. Codie G prater om fortida mens det du kaller en ”langsomt snurrende hvirvel” – et soulsample, tror jeg, med himmelvendte harmonier, langsom skrus opp, høyere og høyere i bakgrunnen, helt til den er på samme volum som Codies stemme. Og først da tar ST over. Alt dette har vokst naturlig frem, sier produksjonen, i en sammenhengende bevegelse – ikke i rykk og napp (som jeg har forsøkt å argumentere for de siste dagene, he he). Det begynte forsiktig, det har tatt ti år, men vi blir stadig sterkere. Nå er vi her. Så begynner ST plutselig å rappe: det er i gang. Men også ST vil gjøre opp regnskap: ”We went from Lacs & Caprices to Headlining the Hood / 10 years in the game, the little label that could!” Men jubileet er ingen fest der alle er invitert: ”Fuck you, nigga, we’ve got us!” Dette er definitivt en ganske annen tone enn den vi fant på HIP. Samtidig er det noe forfriskende ved den. For ST er fokusert og virker jordet – og gallen kler ham. Han er klar for å slåss nå. Kanskje fordi han endelig vet at han har noe å slåss for. Og det var kanskje på tide?
2. Came up
Nicholas: Att rappa i 6/8-tempo är ingen lätt sak. Detta tempo är vanligt i gammal jazz, blues och soul, men i den funk och disco som var hiphopens rötter har det lyst med sin frånvaro. När OutKast använde tempot i ”The Whole World” gjorde både Andre och Big Boi bort sig, det var bara gästen Killer Mike som glänste (han har rappat på detta sätt i många låtar). Hur som helst, i ”Came up” visar ST och Clova var skåpet ska stå, det är en uppvisning i rapteknisk briljans. Om det låter tråkigt på pappret så är det absolut inte det i praktiken. En violinsampling som låter som något från Kina viner i bakgrunden, för att i andra refrängen övergå i en annan loop, en tremolo-gitarr som låter som något ur en James Bond-film på 60-talet. På denna signal hoppar Clova in i leken och visar, med detta sitt första framträdande på skivan, hur mycket han har utvecklats som textförfattare. Han tänker på barnen till sina kompisar som är
Locked up in jail, doing bad Kids on their own, trying to be grown, raised up without no dad So sad, but true Who cares? Not you As long as you get the shit that you want – who cares who lives or don’t Promise to the street: make sure they eat Shoes on their feet
Make sure they sleep Make sure they graduate from school Make sure they come up real smooth
På detta eleganta sätt lyckas Clova vända låtens enkla tema – hur G-Side och Slow Motion Soundz ”kommit upp” i rapgamet – till att handla om något betydligt större, nämligen oron över hur barnen till fängelsekunder ska ”komma upp” och klara sig i livet. I ett land med stora sociala klyftor – 2002 satt över 10 procent av alla afroamerikanska män mellan 25 och 29 år i fängelse – är det en relevant fråga.
Marius: Church! Jeg slutter meg til din vurdering fullt og helt, og vil understreke med deg at dette er et av Clovas store øyeblikk, en av få ganger da jeg faktisk foretrekker ham fremfor STs for øvrig glimrende vers. Dette er også en låt jeg godt kunne tenke meg å høre på radio – for meg er det klassisk hiphop, formodentlig med bred appell. Fela sender tankene til Wu-Tang's Reunited!
La meg bare legge til to ting:
1) Du glemmer å nevne SLASH, den kvinnelige rapperen som debuterte på DB49s Ready To Go på forsommeren. Henne har jeg tro på! Hun virker intelligent, kan flowe og har en flott ruskete stemme og en jordnær holdning. Hun tar ikke imot shit fra noen! Jeg håper at det er sant som hun sier på låta, at hun blir med til Oslo neste gang G-Side spiller her.
2) ”Came up - like a chick was riding me reverse cowgirl style!” (ST) Jeg synes det er kjempeinteressant at denne låta om å ”komme opp” ikke er spesielt orgasmisk! Her er ingen katharsis, i hvert fall ikke hvis vi ser bort fra Clovas vending i siste vers, som du så fint kommenterer. I stedet får vi en slags vals, som jo er en pardans, noe som understreker det fellesskapsorienterte og gjensidig forpliktende i G-Sides versjon av suksess. Valsen, en glidende bevegelse som liksom fortsetter lydmotivene fra Shots Fired og binder dem sammen til tross for taktskiftet – kan godt forstås som et slags samleie, men den er ingen egotrip innstilt på personlig nytelse. Orgasmen kommer først i og med neste låt på albumet.
3. Y U Mad
Nicholas: Detta är en intressant låt – det är i princip en powerballad, som inleds med ett svulstigt piano som inte hade skämts för sig på en Céline Dion-skiva. För en annan hiphopartist hade detta varit skivans sista låt, en magnifik avslutning, kanske till och med en karriärhöjdpunkt. Men G-Side är inte som andra hiphopartister och det här är bara tredje låten av 14 på en skiva full av höjdpunkter. Balladen är fylld av förundran inför det vackra liv gruppen har trätt in i – eller fantiserar om att träda in i, egentligen är de ju inte riktigt där än – och innsikt om hur torftigt livet varit hittills.
The stars look so bright When you come from a city with no lights
Efter ST:s vers börjar syntslingor titta fram, och i andra refrängen kommer trummorna igång på riktigt. Det här är typiskt för Block Beattaz – de bygger upp låtarna dynamiskt, det händer något hela tiden, det blir aldrig monotont. I slutet dyker till och med en ylande elgitarr upp, som för att accentuera powerballad-faktorn. Tändarna i luften vaggar från sida till sida.
Marius: Ja, det er en powerballade! Pianointroen er på et helt minutt: en av de få gangene på albumet der de virkelig tar seg tid, lar beaten puste. Og for en beat! Den bygger og bygger (piano, så orgel i flere lag, så trommer og pauker, og til slutt altså gitaren) opp mot klimaks – orgasmen jeg snakket om i forrige kommentar. Dog er det en usedvanlig arg og trassig powerballade – ”Zero tolerance for the fraudulent!” – som henvender seg til de ynkelige haterne og alle de konvensjonelle folka som ikke anerkjenner G-Sides storhet. Hvorfor må det være så trangt om plassen?! Vi er jo best!
G-Sides geni ligger i at de blander denne stridsviljen med undring og ydmykhet: ”We’re just a buncha niggas on a mission / To conquer the globe, constantly trying to dodge the prison.” Og STs stemme! Han har aldri hørtes ut som dette før, har han vel? Denne roen, dette alvoret, denne autoriteten. Han tar det helt ned, varierer intensiteten voldsomt mellom det avslappede og det oppjagede, før han slipper seg helt fri på hooket: ”I keep a magnum for the hoes and a magnum for the jealous...” Dette hadde han ikke kunnet gjøre for noen år siden.
Kristmas’s vellykkete vers bygger videre på personaen hans fra Rising Sun: han er arbeideren, rapperen som ikke selger dop men telefoner. Mannen som fester like hardt som alle andre, men som ikke vil høre på unnskyldningene til dem som vier livet sitt til kriminalitet: alle må stå ansvarlig for egne valg.
Men Clova er jeg mer usikker på her. Verset hans starter og slutter knallhardt, men i midten er det som om han går seg bort litt og begynner å snakke om modellkjærester kledd i Gucci som bare vil spise sushi: det blir for flippete til at jeg klarer å tro på det her. Det er neppe derfor den ikke-navngitte hateren er sjalu, og det føles som et stikk av fantasi i en sang som ellers forplikter seg på virkeligheten.
4. I’m sorry :(
Nicholas: Man måste älska en låt som har en ledsen smiley i sin titel. Natten, som funnits i bakgrunden på skivans tidigare tre låtar, blir här extra framträdande. Bossman utnyttjar i stor utsträckning kontrasten mellan trummor och den tystnad som uppstår i deras frånvaro. Körer sjunger från en avlägsen punkt, och musiken suggererar fram en känsla av vildmark, en plats långt från staden, en mystisk plats i skogen där man kan vänta sig ett UFO:s ankomst. Jag vet, det låter trippat, men just så låter musiken. Den är spänd av förväntan, något mycket märkligt är i antågande. Ganska långt från your average hit the club / hit the streets-låt.
Marius: ”Live your life, and live it like you can’t live it twice!” (ST) I’m Sorry er en av abumets lykkeligste og mest umiddelbare låter, og også en av dem som ble spilt inn tidligst i prosessen: videoen ble sluppet allerede i slutten av juni 2010. Og den er en av de beste videoene de har gjort, like løs og ledig som sangen den akkompagnerer. Her eksperimenterer G-Side med det vanlige oppsettet sitt (versblokker på 16 takter, en til hver rapper) og lar rapperne interagere mer. Korte vers veves inn i hverandre, mens trommene faller ut og slår inn igjen. Først åtte takter ST, så åtte med Clova, så åtte ST, og åtte med Clova. Og det er ikke godt å si hvem av dem som tar førsteprisen her. ST har de beste enlinjerne, men beaten er som skapt for Clovas musikalitet. Og til å lime det hele sammen får vi PHs engleaktige harmonier. Denne låta er helt sublim og samtidig catchy nok til at den burde vært en monsterhit. Man kan til og med danse til den, hvis man ikke er altfor nordeuropeisk.
5. Inner Circle
Nicholas: Om vi ska fortsätta på spåret från förra låten så kan vi här konstatera att UFO:t har landat och allt känns nu helt bizarro. Stråkar och körer snurrar omkring i luften, man undrar vad det är som händer, och låten får ett extremt abrupt slut, som att bli väckt mitt i en dröm. Men det allra märkligaste är att det här är en singel! Den har också fått en video som jag inte har vågat titta på än, för enligt uppgift ska den vara en riktig kalkon, ofrivilligt komisk på ett förbryllande sätt. Säga vad man vill om G-Side, men några marknadsstrategiska genier är de inte. Inte en enda av deras skivor har ett foto på duon på omslaget (jag älskar i och för sig detta – estetik framför marknadsföring) och de mest lättillgängliga låtarna på nya skivan, den poppiga ”Pictures” och ”Never” som är skivans enda dansanta låt, har texter som är sjukt porrig respektive sinnessjukt aggressiv (jag älskar i och för sig detta – så gangsta). Men duons brist på bransch-social kompetens, att de bara går på känsla och på ett plan inte verkar ha någon aning om vad de håller på med, är också en av anledningarna till att man så förbehållslöst älskar dem. Texten i ”Inner Circle” är defensiv – ST fnyser åt jämförelserna mellan G-Side och OutKast bland kritiker (”it’s funny, cause they treat us like some outcasts”) medan Yung Clova spinner loss i rabiat frustration: ”fuck radio, fuck video, fuck you, fuck her – Slow Motion Soundz!!!”. Han låter som en omringad skurk i slutet av en gangsterfilm som desperat måste blast his way out. Och det lyckas han också, när han med det magiska ordet ”one” (som återkommer gång på gång under skivan, likt ordet ”break” på OutKasts ”Stankonia” – ursäkta jämförelsen!) lyfts ur det febriga beatet med guds hand, och nästa låt börjar på ett mycket mer behagligt sätt. Haha, jag älskar att det här är en singel.
Marius: Enig! Beaten er helt bizarro, helt av hengslene! Den er ikke bare en UFO, men et eget univers. På sett og vis minner den meg om RZAs Glaciers of Ice, det noe med måten den liksom spinner rundt seg selv på. Det er også en av de låtene som absolutt ikke kunne vært med på Huntsville International. Til det er den for sint, for lukket – i skarp kontrast til I’m Sorry, albumets åpneste låt. Det er en låt som lukker seg om seg selv: en virvelvind man ikke kan slippe ut av. Sentrifugalkraften er for stor. Og så handler den altså om indre sirkler. Om oss mot de andre. HIP fant styrke i åpenhet og ekspansjon. Når Cohesive skal markere styrke vender den seg innover.
Og jeg tror det er her videoen, som du nevner, blir feil for meg. For bildene av konsentrasjon – særlig den mediterende Clova som svever rundt i løse luften, kanskje – treffer liksom feil. Og hyllesten til elementene - med trær, luft, planter, vann og dansende kvinner - blir for ekstrovert og campy for denne så til de grader introverte sangen. Jeg skulle ønske de hadde filmet denne i svart hvitt, med harde kontraster, gjerne i bokseringen der ST pleier å trene. Jeg liker at G-Side tenker stort – alt de gjør er gjennomsyret av et voldsomt begjær – men i dette tilfellet synes jeg videoen mislykkes i å fange opp låtas egenart.
Når det er sagt: begge rapperne leverer og vel så det, og denne låta er utvilsomt blant de aller beste G-Side noengang har gjort. På et album der nesten alle låtene er like gode, er dette en av de aller beste. Men jeg skulle ønske at albumets kanskje sterkeste låt ikke også var en av dens mest defensive, slik du ganske riktig påpeker at den er.
6. Jones
Nicholas: ”Jones in my bones” är kanske inte världens vanligaste uttryck i poplåtar, även om D’Angelo gjorde mycket för att popularisera frasen med låten ”Jonz in my bonz” på sitt första album. Det är alltså en ganska fånig omskrivning för erektion. Men G-Sides låt handlar inte om sex: ”I got a Jones in my bones for the streets” lyder den vocodersouliga refrängen. Alltså… LOL. Det är ju jättekul! ST och Clova går omkring i hooden och känner så mycket kärlek att de får stånd. Låten har en basgång som är funky på ett gammeldags sätt – det är skivans mest jordnära låt hittills – samtidigt som futuristiska syntljud skär igenom musiken som sågklingor. Ackorden lyser upp beatet likt golvplattorna i Michael Jacksons ”Billie Jean”-video. Det är en mycket fin låt.
Marius: ”Change gon’ come! I don’t know when though...” STs verselinje oppsummerer så mye av det som er bra med denne låta: en slags resignert optimisme, en tro på at alt kanskje kommer til ordne seg, hvis det bare ikke hadde vært for alt vi sitter fast i, alt det forvirrede begjæret som vi og menneskene rundt oss hele tiden går rundt og bærer på. Det er en fabelaktig låt. Refrenget er supercatchy, og ikke så rent lite corny. Det finnes antakelig bare en mann i hele verden som kunne få det til å fungere, nemlig Big P.O.P.E., Huntsvilles store Prodigal Son, som dessverre er akkurat så hekta på gatene at han nå snart igjen må i fengsel, med en så lang dom hengende over seg at han neppe kommer ut igjen før rapkarriere-toget har gått for godt.
P.O.P.E. var mannen som løftet Bama Gettin Money helt til himmels i 07. Men så havnet han i kasjotten, og da han slapp ut på vårparten kom det to sanger fra ham som fikk meg til å tenke at gnisten hans nå var slukket, sitronen tom for saft. Men her er han i storform! Midtverset er nydelig, og refrenget sublimt. Kona og barna mine går konstant rundt og nynner på det. Jeg kommer alltid til å elske dette albumet for at G-Side og CP klarte å skvise én klassisk performance til ut av Big P.O.P.E. før han nå snart forlater rapscenen for godt.
Jeg elsker også måten de eksperimeterer med oppsettet på her. På de to første versene rapper ST og P.O.P.E. over trommene, men lar de lange synthpartiene stå åpne. Men så, på Clovas tredjevers, rapper han plutselig over det trommeløse synthpartiet, åtte takter før trommene setter inn. Slikt skaper bevegelse i låta.
Jeg er for øvrig ikke helt happy med Clovas vers her. Mesteparten er flott, men plutselig begynner han liksom å repetere momenter fra tidligere låter på albumet, og jeg lurer på om det kanskje er for å fylle ut verselinjene. Til tross for flere lysende vers: litt for mange ganger på dette albumet gjentar han seg selv, og repetisjonene av nøkkelord som ”cohesive”, ”inner circle” virker tomme istedenfor å skape sammenheng. Men jeg er selvsagt enig med ham i det viktigste: ”Free Big P.O.P.E.!!!”
7. Nat Geo
Nicholas: ”Nat Geo” är en förkortning för ”National Geographic”, USA:s förmodligen mest kända geografiblaska och tv-kanal. I G-Sides och Block Beattaz händer blir det en språngbräda för en ganska intressant låt. Den börjar på ett helt annat sätt än hur den slutar – ”I’m in the jungle, dreaming with my eyes open” förklarar Clova, samtidigt som beatet är fullt av klapprande percussion och lite allmän djungelstämning. Men det är just en dröm om naturen – efter en poprockig refräng tar ST vid och är mer upptagen med livet i verkligheten.
Frightened to death to have my own kids Cause the world is crazy and I don’t wanna go through the same shit my momma did
Senare börjar han sammanfatta målet för sin karriär och var han känner att han befinner sig:
I’m Marvin Gaye, B.B King and Jimi Hendrix Huntsville, starting to feel like a mini-Memphis
Men det riktigt intressanta är när ST kommer tillbaka efter den andra refrängen, en superkort vers som återknyter till naturtemat:
Acting like a nigga that ain’t never had shit Now I’m travelling, National Geographic And looking down at the earth from this airplane You can see what God made and you can see what man made
Aha! Djungeln som Clova sprang omkring i i sina drömmar är en fysisk plats, en regnskog som G-Sides flygplan passerar på vägen mellan en spelning i Rio de Janeiro och någon annan del av världen. Givetvis en fantasi det med, men av ett annat slag. Och ST konstaterar att naturen är evig och helig, medan det materiella är förgängligt och förhållandevis meningslöst. Vad är framgången värd? Vad är pengar värda? Vad är någonting värt, vad är vi på denna jord som kommer att överleva oss med miljontals år? Samtidigt: att gå från fattigdom i ghettot till att flyga till olika ställen i världen och ge konserter för folk som älskar ens musik (detta är ju en realitet), det är ju ändå… fett. Något otroligt. Men med blicken ut från flygplanets fönster fångas ST i en ambivalens. Den poprockiga refrängmannen skyndar fram för att försäkra att ”The world look so good from up here”. Jo visst gör den det. Denna värld, vad den nu är för något, vad den nu är värd.
Marius: Mine gode venner i Basmo Family gjorde den opprinnelige beaten til denne låta. Så la Chris Lee refrenget i studioet sitt i Oslo, før vi – jeg var involvert, men ikke kunstnerisk sett – sendte det hele til G-Side i sommer. De hadde jo allerede laget en klassisk låt sammen: den første Money In The Sky, som ble spilt inn dagen etter konserten i Oslo i fjor. G-Side elsket denne her også, og låta lå an til å komme med på albumet slik den forelå. Det var en seig og majestetisk affære, tung på pathos, dryppende av følelser. Så, omtrent en måned før albumet skulle være ferdig, fikk vi plutselig beskjed om at Mali Boi ville omarbeide beaten slik at den hørtes mer ut som de andre låtene på albumet. Jeg skal ikke lyve. Vi var ikke så rent lite skuffet. Vi visste jo ikke hvordan resten av albumet hørtes ut, og Basmoene fikk derfor aldri sjansen til å ta grep selv. Et lysglimt var det imidlertid: Mali digga Chris’ hook og ville ha enda mer.
Det poppete ved Chris’ refreng er som skapt for å erte på seg hiphop-purister på internett. Og at han er norsk og hvit er ikke nødvendigvis noe pluss heller. Men man må aldri høre på hiphop-purister på internett. De har aldri blitt kysset av en kvinne som elsker dem. De skjønner seg ikke på popmusikk. Ikke på livet heller. (Men de kan internett.) Låta er kjempemessig, og det nærmeste G-Side har vært en gjennombruddshit hittil. Nat Geo ble plukket ut som Song of the Day på NPR, og ble den første G-Side-låta på DJBooth.net. Ifølge CP gjør den stor lykke på konserter, og det er lett å forestille seg den pumpende fra stadion-speakers eller på radio, selv om den jo er veldig annerledes enn annen hiphop for tiden. Den nærmeste referansen må vel kanskje være måten Lupe Fiasco og Matthew Santos samarbeidertpå på The Cool. Men jeg synes Chris er bedre.
Clova leverer her et av sine sterkeste vers noensinne, langt bedre enn på Jones. Mannen er fokusert! Drømmene er virkelige! Han har sett noe og han kan fortelle om det! Vi er i jungelen hos ham, med ørene på stilk! Og ST er også fullstendig on fire. Stemmen hans er full av lengsel, og ordene fyker ut av ham som en ren forlengelse av hans indre liv. Jeg vil også sitere noe av det samme som deg, Nicholas, for jeg elsker at ST identifiserer seg med moren sin (hun er død, husker vi), når han bekymrer seg for å få barn!
Frightened to death to have my own kids Cause the world is crazy and I don’t wanna go through the same shit my momma did
Særlig andre halvdel av det lange, intenst personlige verset hans er helt hinsides, og ikke minst vendepunktet, der han forkaster tvilen og kaster seg ut i det ukjente:
...Prolly cause it’s all that ever mattered Try to prove I can get up this roof with no ladder. While you waitin around for some shit to jump off I climbed up this bitch just to jump off! I’m Gone! Wings grown, cue my theme song Even if I’m having night terrors, just let me dream on! I’m Marvin Gaye, B. B. King and Jimi Hendrix! Huntsville’s starting to feel like a mini Memphis!
Hele låta veksler mellom drøm og våken tilstand, fantasi og virkelighet på en slik måte at det nærmest er umulig å si hvor det ene begynner og det andre slutter. Nat Geo har en dobbelthet jeg kanskje kan savne på enkelte andre låter på albumet. Også her er begjæret overalt, det plager ST om nettene.Og verden er ond - det vet han av egen erfaring. Men plutselig, midtveis i albumet, er det som om G-Side oppdager skjønnheten i verden. Og interessant nok finner de den altså i naturen! Om det er en natur sett fra et fly eller som del av en fantasi er ikke godt å si. Men skjønnheten finnes der ute, der nede! Man kan se den her oppe fra! Og i drømme, så klart.
På NatGeo trenger ikke G-Side nevne internett eller hatere eller indre sirkler eller noe som helst. De blir i metaforen, og det er et godt sted å være. My music I use it as my runway, som det het på HIP. NatGeo bare er, og jeg vil være der den er. Den er en av mine absolutte favoritter på albumet.
G-Side-uken er et samarbeid mellom Jaywalkers og Annika Flynner
HUNTSVILLE INTERNATIONAL PROJECT (Slow Motion Soundz) (2009)
Nicholas: Det var här allt började, för mig och för många andra. Detta album anlände som en bomb i slutet av 2009. Jag, som inte hade någon koll på Alabama-scenen, knappt visste om gruppen hette G-Side eller Huntsville International, golvades totalt av denna makalösa musik. Jag bad Nöjesguiden stoppa pressarna – decembernumret var på väg och musiksidorna var redan satta – och skrev en recension där jag gav skivan högsta betyg, och lyckades trycka in den på skivredaktionens årsbästalista också, med motiveringen ”årets bästa hiphop”. Och kärleken avtog inte – hela våren lyssnade jag och mina vänner på Huntsville International, något som kulminerade med att vi hyrde en bil och åkte till Norge för att se G-Side när de spelade i Oslo under påsken. Och det var givetvis helt fantastiskt.
Vad var det då som var så bra med skivan? Tja – allt. Faktiskt. Min vän DJ Giraffo har jämfört G-Sides debutalbum med ”Enter the Wu-Tang” och argumenterat för att den nya skivan är deras ”Wu-Tang Forever”, och i så fall är ”Huntsville International” gruppens ”Only built 4 cuban linx”. Den är så mycket, den spretar åt alla möjliga håll, den har fem olika producenter förutom Block Beattaz, och gästerna sträcker sig från kompisar som Bentley till Alabamas rockälskande undergroundstjärna Yelawolf och soulsångare som P.H. Den har, förutom en kongenial episk öppningslåt, låtar för dansgolven (”What it’s all about”), radion (”Aura”), tjejerna (”College chick”), killarna (”So gone”), hiphopnostalgikerna som fördomsfullt tror att sydstatsrappare inte har koll på klassikerna (Nas-covern ”Hood is mine”), G-Sides gamla fans (”Feel the 6” som återanvänder ett beat från Starshipz & Rocketz), lyckliga bilfärder (”Bandz”, ”This life”, ”Paradise”) och roliga/fåniga skits som lyckas med ambitionen att lansera G-Side som den moderna, globala hiphopgruppen.
Och framförallt avslutas albumet med en trilogi introspektiva ballader, alla producerade av Block Beattaz, som är så fantastiska att skivan förmodligen hade varit en klassiker bara på grund av dessa. Först ”In the rain” där Yung Clova visar sin mognad med rader som ”Everybody wanna call themselves gangsta / until they ass is behind bars, judge wanna hang ya /…/ born on my own, I’m a die alone”. Den cynismen och emotionella nakenheten fans inte på de tidigare skivorna. Men Bentley är den som rappar bäst på denna låt, hans älskvärda framträdande påminner om hur Cee-Lo dykte upp på de första OutKast-skivorna. Men minst lika bra är beatet, med kastanjetter, uppgivna soulstråkar och en refräng som är ren gospel: don’t get caught up in the rain. Mot bakgrund av hur musiken låter blir refrängens ord som en desperat bön: låt oss hoppas på något bättre, låt oss få tro att det livet blir bättre, låt mig lura mig själv så att jag står ut med den här pissiga vardagen.
Därefter ”Rising sun” där en trött och frustrerad ST ser publiken i ögonen och förbannat uppmanar dem att göra vad de vill bara de vet vad de gör det för. Trummorna smattrar samtidigt som kinesiska stråkar skapar en ödesmättad och vemodig stämning. Clova rappar ivrigt men glädjelöst om att hustla – det är en låt som kontrasterar mot den föregående på ett ljuvligt sätt; efter uppgivenheten kommer beslutsamheten, efter apatin kommer uppvaknandet, efter krypandet kommer springandet.
Men så kommer den allra sista låten, ”So wonderful”. Ett rhodespiano som är så filtrerat att det låter som om det befinner sig på andra sidan drömmarna spelar en vackert mystisk melodiloop. ST tar ett djupt andetag, blundar, och levererar sedan sin karriärs och det årets bästa rapvers: “My president is black / but we still in Iraq / and we still in the hood / and pills are the new crack / and yeah it’s a recession / and some people lost everything / but I am from a section / where we never had anything”… sådär håller det på, varenda textrad snärtar till som en piska, vartenda ord kommer från djupet av hjärtat. Och det blygsamma beatet växer under ST:s trygga framåtmarsch, det blir fetare och fetare, Block Beattaz lassar på med drum’n’bass-trummor, elgitarrer och en poppig optimistisk refräng. Sen blir det märkligt nedtonat igen, två vackra ackord trillar ner från himlen och pendlar fram och tillbaka, ekande. Yung Clova ger oss skivans sista vers, mer optimistisk i sin hustler-agenda: ”Call us the working poor / so we plan our own tour / and I’ve just learned about taxes / everything’s a write-off, now I’m getting paid off!” Det för tankarna till Too $horts mästerliga realest-shit-I-ever-wrote-ballad “Gettin’ it”, tonläget är detsamma, det är hustling-snack som inte är enbart skrytigt eller arrogant, utan osjälviskt informativt: gör som vi har gjort, det kan gå, det finns en väg ut! Chrystal Carr sjunger den Obama-inspirerade refrängen ”I can’t change the world / if I can’t change myself” och allt exploderar i ett jublande konfettiregn.
Huntsville International är en skiva som man inte kan snacka bort. Den är perfekt. Varje låt är så fruktansvärt bra, och man får aldrig känslan av upprepning. Block Beattaz har växt ännu mer jämfört med förra skivan – från och med nu verkar det helt omöjligt för dem att göra en låt som inte är unik och fascinerande. Men mest har ST och Clova växt. De ser på sig själva, sin omvärld och sin framtid på ett annat sätt, mer bistert och realistiskt, men också utan ängsliga machoposer. De har blivit sig själva, så att säga, eller i varje fall blivit bättre på att förmedla sina personligheter i sina texter. ST är den fläckfria rapstjärnan som man inte kan ta ögonen från, medan Clova är den ettrige lille jäveln som behövs som kontrast – de påminner mer om Q-Tip och Phife i A Tribe Called Quest än Andre 3000 och Big Boi.
En intressant sak med skivan är att den så uppenbart är en fortsättning på Starshipz & Rocketz – den har inte bara ett snarlikt tema (flygplatser och flygturer istället för rymdbaser och rymdfärder), den börjar till och med med att de sista sekunderna från förra skivans sista låt ebbar ur och övergår i introt till den nya skivan. Så istället för att bryta helt ny mark – vilket faktiskt alla andra G-Side-skivor gör – bygger den vidare på något som redan grundlagts, den låter musiken så att säga komma ikapp med ambitionerna. Det finns några exempel ur musikhistorien där detta har skett, där uppföljaren till en ”stor” skiva är bättre trots att den i grund och botten är mindre revolutionerande – jag kommer att tänka på Gram Parsons ”Grievous Angel”, Elvis Costellos ”Armed forces”, Tindersticks ”Curtains”, Jay-Z:s ”Vol 3… Life and times of S. Carter” och Lil Waynes ”Tha Carter 2”. Huntsville International är en sådan skiva. Det är en modern klassiker.
Marius: Nicholas, jeg er så enig i så mye av det du sier om Huntsville International at jeg må anstrenge meg for ikke å gjenta dine ord. Så la oss ta en omvei. Det er kanskje på tide at jeg sier noe om min rolle i det hele. For jeg er jo med på Huntsville International. Det er sjukt, men det er sant. De første månedene etter at albumet kom, skvatt og skammet jeg meg hver gang den gebrokne stemmen min plutselig forstyrret harmonien på albumet. Nå skammer jeg meg ikke lenger. Nå er jeg bare lykkelig over å være med på et av mine absolutte favorittalbum, selv om jeg skjønner at jeg ikke nødvendigvis bidrar til å gjøre det bedre.
Det skjedde omtrent slik. Etter at jeg kjøpte tre eksemplarer av Starshipz & Rocketz, mest for å ha noe å gi til vennene mine til jul, fikk jeg en e-post fra Codie G, G-Sides manager, den 17. desember 2008, der han spurte om jeg likte albumet. Jeg svarte ham umiddelbart, og vi holdt, sporadisk, kontakt per e-post. I mai 2009 forhørte Codie seg om det fantes noen mulighet for å komme over hit og spille, ettersom de hadde lagt merke til at de av en eller annen grunn solgte relativt godt her i Skandinavia. Jeg forklarte ham at vi hadde stått på en del for å skaffe dem et publikum en stund allerede og lovte å undersøke. Jeg pratet med Martin (Bjørnersen), som igjen tok kontakt med Hove-festivalen, som vurderte å ta dem inn det året. Men det ble for snautt med tid, Hove hadde allerede brukt opp budsjettet sitt, og det hele falt i fisk. Når Clova rapper om at han har et show i Norge og teller euroer på So Gone, regner jeg med at det er denne giggen han viser til.
Da Codie tok kontakt neste gang, var jeg redd han skulle være deppa over at konserten ikke ble noe av. Men det var snarere tvert imot . Den faktiske muligheten for å reise til Europa hadde vært nok til å inspirere dem, fortalte han. Jeg repliserte med å sende ham en lenke til min siste Alabama-teip, Huntsvegas Happening, som jeg akkurat hadde spilt inn på nytt for å få plass til – nettopp – So Gone, og til min store glede postet Codie teipen på bloggen sin (www.huntsvillegotstarz.wordpress.com).
Jeg var slett ikke alene om å gi G-Side oppmerksomhet på den tiden. Etter Starshipz kom jo også andre folk, langt viktigere enn meg, på banen: Southern Hospitality dekket så å si alt som kom fra Alabama akkurat idet min kilde til ny Huntsville-musikk tørket inn, og Noz skrøt jo av Starshipz på HipHopDX. Når Huntsville International ble slikt et spillvåkent, kriblende, yrende album, har det nok mye med bandets oppdagelse av at det faktisk fantes en verden der ute, folk som lyttet, som ville vite hva de hadde å si.
Så, 7. november, to dager før gratisalbumet Huntsville International – eller egentlig ”The Huntsville International Project” (HIP) – skulle være ute, fikk jeg plutselig en ny e-post der Codie ba meg om å ringe CPs nummer og legge igjen en beskjed på telefonsvareren hans om at jeg gledet meg til albumet. Jeg ante ikke hva beskjeden skulle brukes til, men etter at kone og barn hadde lagt seg, gikk jeg nå inn på badet og prøvde å spille inn en liten beskjed på mobiltelefonen min uten å høres altfor stammende og dum ut. Vel, det gikk som det gikk.
Dagen etter kom den ville historien om at G-Sides hard-disk med alle filene til Huntsville International-albumet var blitt beslaglagt av onde representanter fra en gruppe som kalte seg UPEEPLE, og at albumet derfor var utsatt, men at man jobbet på spreng for å få i stand en avtale med disse slynglene slik at albumet kunne slippes så fort som mulig. Det var selvsagt bare tull alt sammen. Det som hadde skjedd, var – så vidt jeg kan forstå – to ting: 1) CP hadde fått ideen om å bruke folk som hadde gitt G-Side positiv oppmerksomhet det siste året som et overgripende konsept, og trengte drops fra Southern Hospitality, Matthew Africa, Dj Dirrty og så videre for å kunne gi denne ideen form. 2) CP var ikke helt fornøyd med albumet slik det forelå, og ville lage en ny låt fra scratch i siste liten. Albumet forelå endelig 18/11 - 2009, men den originale tracklisten ble postet 7/11 på www.trapsntrunks.com, og så slik ut:
01. Intro 02. What Its All About (production by Johnny Juliano) 03. Paradise (production by Mick Vegas) 04. College Chicks (production by Block Beattaz) 05. Feel The ft 6 TRE G and AC Burna (production by Block Beattaz) 06. This Is Life (production by P.T.) 07. Who’s Hood ft.Yelawolf (production Block Beattaz) 08. So Gone (production by L-Don) 09. Bandz On My Wrist ft DJ Cunta (production by Bossman) 10. My Aura ft P.T. (production by Mick Vegas) 11. In Tha Rain ft Whosane and Bentley (production by Block Beattaz) 12. Tryna Get Rich ft P.T. (production by Jonny Juliano) 13. This Groove ft PH (production by Block Beattaz) 14. Huntsville International ft. G.I.H.A.D. (production by Block Beattaz) 15. So Wonderful ft. Crystal Carr, Gmane, and Supaking (production by Block Beattaz)
Sangen som mangler er selvsagt Rising Sun, kanskje den flotteste på hele albumet, og Tryna Get Rich, som den erstattet, er ikke i nærheten av å være på høyde med resten av albumet.
Og så var det strukturen da. Det er vanskelig å forestille seg at det opprinnelige albumet vill gjort like sterkt inntrykk som det endelige resultatet gjorde på så mange av oss. Hva gjør for eksempel åpningssporet, Huntsville International der, nesten helt til slutt? Åpenbart hadde de ikke helt funnet ut hvordan de skulle bruke det ennå: en slik plassering ville gitt HIP en struktur som var altfor lik Starshipz, med Huntsville International i samme posisjon som Speed of Sound var i der, og So Wonderful tilsvarende Run Thingz. Det er først når man ser listen over, tror jeg, at man kan begynne å forstå ikke bare hvor sterk Rising Sun er, men også hvor mye plasseringen av låtene betyr for hvordan vi opplever et album. CP må ha skjønt at den første HIP ikke helt hadde funnet sin identitet ennå, sitt balansepunkt. Vi har med andre ord mye å takke UPEEPLE for.
For som du sier, Nicholas, begynner HIP – vårt HIP – med ekkoet av slutten til Starshipz & Rocketz, noe som antyder en forlengelse eller en utvikling heller enn en repetisjon, slik jeg ser det. Så jeg er kanskje litt uenig med deg likevel: Huntsville International bryter ny mark den også, men den gjør det i forlengelsen av Starshipz' første gjennombrudd. Man kan kanskje si at HIP begynner i den friheten Starshipz har vunnet, den friheten som oppnås som en konsekvens av at G-Side konfronterer spøkelsene i Everywhere I Go og oppnår en følelse av vektløshet, bekymringsløshet med Speed of Sound og Run Thingz. De tunge romskipene og deres massive oppskytningsramper er borte. Her har man luft under vingene fra første stund. Bare en lett melankoli henger fortsatt igjen som et minne om det man har forlatt, en melankoli som virker mer moden enn farvel-til-barndommen-melankolien fra 80z Baby og den uroen som gjennomsyrer Starshipz. Når det skurrer på HIP, er det i form av bråkete rockegitarer som så å si kommer undenfra, ikke som smertefullt skarpe toner som skjærer høyt der oppe, men heller en varm, skitten bølge rapperne kan surfe på. Begge albumene deler fly-motivet, som begge steder er knyttet til frihet. Men der Starshipz’s overskridelse var vertikal, et spørsmål om hvor høyt man kunne – eller måtte – nå, handler HIP om ekspansjon, horisontalt. Himmelløftet er et premiss snarere enn et mål i seg selv, et tegn på en selvsikkerhet som ikke minst speiles i rappernes mye friere tilnærming til musikken enn den de hadde på Starshipz. HIP er et lett album, det danser, og det gjorde aldri Starshipz. Det de to albumene har felles er R&B-referansene, som skaper en direkte forbindelseslinje mellom for eksempel Swangin og This Groove, bortsett fra at This Groove selvsagt er tusen ganger lettere.
Begge albumene handler om oppbrudd, men på helt forskjellige måter, og dette handler nok også i hvert fall delvis om endringer innad i Huntsville. Før 2008 var det flytende forbindelser mellom alle artister i Huntsville, skillet mellom SMS og PRGz virket utydelig for utenforstående. I 2005 kunne Hood Headlinaz slippes med to covere, ett som sa Paper Route, ett som sa Slow Motion Soundz. Men 2008 var året da PRGz gikk fra å være et løst kollektiv med forgreninger til alle mulige Huntsville-artister til å bli et femmannsforetak, året da de istedenfor å gi ut sitt (fantastiske) Still Headlinin’-album, heller dro til Atlanta for å forsøke å slå gjennom der, og signerte med E1. Alle er så vidt jeg vet fortsatt venner, men før 2008 var de en stor, uformelig gjeng. Og det sluttet de plutselig å være. G-Side ble igjen i Huntsville og bygget etter hvert opp en ny stall av unge, sultne rappere og produsenter tilknyttet SMS-branden, folk som Bentley, Kristmas, SLASH og OTHIRD-gjengen. HIP er albumet der forestillingen om et nytt Huntsville, et Huntsville som har fremtiden for seg, folder seg ut
Så hvis jeg skal beskrive HIP enklest mulig, må det være som etterspillet etter det store oppbruddet. Man kan kanskje si at Starshipz er en troké (tung/lett), mens HIP er en jambe (lett/tung). Hvis Starshipz går fra komplikasjon og smerte til frihet og seier, går HIP andre veien. Den begynner i friheten og beruselsen og blir stadig mørkere, mer komplisert, men på en helt annen måte enn før. Og G-Side gjør det de fleste av oss antakelig ville gjort etter en større break up: Først fest, så alvor. På den første halvdelen av albumet feirer de friheten, gir seg frivoliteten i vold, reiser ut (Huntsville International, My Aura, College Chicks, etc.) og besøker gamle, kjente steder (Bandz). Melankolien kommer inn for alvor med Bandz, en ode til hustlingen, om å leve for øyeblikket og å stable en seddelbunke på en million dollar. Men feiringen er dypt melankolsk, triste, bittersøte synther svirrer og virvler rundt rapperne, og melankolien markerer en bevissthet om alt man har måttet forlate. ”I’m packing up my suitcase / Headin for the UK / Cause I want to get payed in a new place.” som ST sier det. Det er noe av denne rastløsheten og oppbruddsviljen som gjør G-Side så fordømt menneskelige, tror jeg. De vil hele tiden videre, men glemmer ikke hvor de kom fra. Når melankolien etter hvert har vist seg å være et slags leitmotif i G-Sides katalog, er det altså fordi de hele tiden er i forandring. På den andre delen av albumet begynner de å legge planer, tar på seg ansvar, søker et fundament, en ny måte å tenke fremover på som tar opp i seg det beste og mest essensielle av det gamle, men uten å synke ned i det (Whose Hood, In The Rain, Rising Sun, So Wonderful).
Den siste halvdelen av albumet (fra This Groove eller Feel The... og ut) er antakelig hovedårsaken til at så mange av oss setter albumet så høyt: det er virkelig en av de sterkeste albumavslutningene jeg vet om. Jeg får fortsatt gåsehud av In The Rain, Rising Sun og So Wonderful – nesten hver gang jeg spiller dem. Det er sanger som handler om å være menneske, samtidig partikulære og overraskende allmenne. Det er et sug i dem som jeg ikke finner maken til noensteds. Og i motsetning til Starshipz (der bare Mali Bois refrenger peker seg ut): gjestene løfter albumet, og de fleste av dem bidrar med høst minneverdige øyeblikk. AC Burna (”Oh my city’s got spaceshipz in it!”), Kristmas (”Why the fuck I wanna be a D-Boy?!?”) og Yelawolf . Og jeg er helt enig med deg: best av alle er Bentley, hvis vers på In The Rain er fullt på høyde med STs beste øyeblikk:
My niggas call me Bentley but my momma call me Ben Yeah I done shot a nigga’s shit up, pray I don’t do it again I done my own self paranoid, ridin with a strap Cause some shit I did, thinkin that he gone come get me back On top of that I’m in school, teachers think I’m in a gang My papers be articulate, In class I’m talking slang They accusing me of plagiarism, while they playing favoritism Lights at the house, dimm-ed, But that’s how every day I’m living Used my shirt to wipe away the tears from my momma eyes We ain’t got nothin and she workin every day until she tires Go legit or get a brick and it’s so hard to just decide Cause I done seen a million dollars made in front my very eyes Born off in the 80s so the music is what raised me Saw my daddy with a pistol so I got me a .380 He ain’t teach a nigga much but what he did tell me was this: Get it on your own so you don’t have to owe a nigga shit.
På dette korte, intenst personlige, men likevel påfallende avslappede verset oppsummeres et liv og en livsholdning – dette er så å si Starshipz & Rocketz i kortversjon, bare uten det plutselige omslaget fra ulykke til lykke. Men det er denne forståelsen av livet som kamp, der utfallet er åpent, som til sist preger Huntsville International: Lykken kommer ikke lenger fra skyene, men fra hardt arbeid utført på egne premisser. Verden er ikke lenger åpen, ubegrenset, men i ferd med å lukke seg. Det interessante med HIP er imidlertid at denne gradvise lukningen ikke på noen måte er tragisk. Nesten all trap rap er jo tragisk av sjanger: det er individet mot samfunnet, og det eneste man kan håpe på er en utblåsning før det blir stummende mørkt, et overskridelsens øyeblikk. Men Huntsville International tror verken på den myten, eller på myten om den lykkelige kokainbaronen. Den finner fremtiden i den amerikanske pionérånden, i Emersons self-reliance.
Men det viktigste med albumet er likevel, som du også sier, at det er så åpent, så lett, så sammensatt. Så romslig og gjestfritt. Huntsville International-konseptet handler i hovedsak om at suksess er å skaffe seg frihet nok til å skape sin egen vei. Men reisen er jo også musikalsk. Dette er det G-Side-albumet som har størst spennvidde, der de virker friest. Det hender at folk som skriver om HIP klager over at ikke alle sangene er av samme kaliber som avslutningslåtene, at de ville hatt en In The Rain til i stedet for en So Gone eller en College Chicks eller en My Aura. For objektivt sett er det langt mellom topper og bunner på dette albumet: monumenter står skulder til skulder med tant og fjas. Men denne måten å tenke på blir likevel helt feil for meg: hele poenget med albumet ligger i frivoliteten, spredningen, leken. Og ettertanken. Albumet spriker i alle retninger, men samtidig virker det forunderlig balansert og fokusert. Denne utgaven av G-Side kan blande tøys og introspeksjon uten å miste fotfestet.
Rapmessig har det skjedd mye siden sist. På S2H er de ville og aggressive, på Starshipz tankefulle og søkende, i tråd med den utvidete tematikken. Men virtuose blir de først på HIP. Her klarer ST endelig å leke med flowen igjen når han rapper om personlige og alvorlige ting – på en måte han kanskje ikke har gjort siden hans tidlige (07) og fantastiske freestyle over Lupe Fiascos Kick Push, Smoke, Write. Han er fortsatt friest på relativt enkle beats som So Gone, What’s It All About, Paradise og This Is The Life, men han opererer ikke lenger med et tydelig skille mellom fritid og arbeid, og tvilen uteblir. Jeg tenker nok at det først er på Cohesive at han fullt ut klarer å integrere alle sidene ved seg selv til en enhetlig persona, men på HIP prøver han ut en ny flow og et nytt humør på hver sang, og høres ut som om han synes det er skikkelig gøy å rappe. Han myrder låter som den Karate Kid-samplende Feel The..., for øvrig nok en låt om frihet, ansvar og valg (og biler og fine klær), men her blir ansvaret aldri tyngende – bare noe man må leve med og gjøre det beste ut av:
Live from Jackpot City, Crack Rock City, Louie backpack, Louie lap top with it, Huntsville Starz hat match my fitted And if it’s about gettin stacks, goddamn it, I did it! You’re rocking with a Rocket City nigga, My ego got bigger as my pockets got thicker, Not a drug dealer just a young money flipper Guarantee if they don’t see us they gon’ damn sure feel us! Roll the dice, gamble with your life, Get rich or get locked up 900 nights, Niggas get 9 for an onion of the white, Got tired of ridin chevys now they stuntin on they bikes, Gyeah! Drop a couple bucks on the polo Speakers know karate, my trunk is a dojo, 2Lettaz Miyagi, enroute to the dough, ho, And when I leave that bitch, I’m headed fo’ the dro sto’!
Altså, jeg skjønner ikke at ikke flere synes at ST er en av de aller beste rapperne i verden akkurat nå. Han har sine begrensninger – det har de alle – men han er personlig, direkte, intelligent og morsom, og han har en helt rå stemme. Hva mer kan man ønske seg av en rapper? Og apropos Feel The... - hvis jeg savner noe på The One... Cohesive, er det den lette bouncen som finnes på denne beaten. (Oppfølgerlåta, ...Bass!!! ble kuttet fra albumet dagen før det kom i salg, men selv om den også er flott og hadde fortjent en plass på albumet, er den en komplisering av grunnidéen snarere enn en utvikling.)
Den største forvandlingen er det kanskje likevel Clova som står for. Clova er i bunn og grunn en enkel rapper, på tidlige G-Side-låter rapper han som oftest om at tystere må dø - ST var også påfallende opptatt av det der i unge år - men med HIP legger han den harde gatepersonaen som har dominert så lenge og begynner å improvisere frem en ny stil, som tar opp i seg mye av den nynnerappingen som kjennetegnet trap-rappere som Yung LA og Shawty Lo rundt 2007-08. Men med Clova blir det annerledes, for Clova er musikalsk, og han er i en rapgruppe i bevegelse. Noen ganger kan man få inntrykk av at han sliter litt for å henge med – øyeblikket på So Wonderful som du siterer, der han forteller at han nettopp har lært seg skattereglene, er samtidig stor kunst og hylende morsomt, eller i hvert fall lett å parodiere. G-Side har i det hele tatt en slags uskyld over seg som både gjør dem sårbare og tillater dem å si slikt som ingen andre rappere kan si. Det er så mye som står på spill for dem. (Jeg skal tenke over Too $hort-analogien din - den er forfriskende!)
Men det jeg elsker ved Clova er at han tar alle utfordringene CP og ST slenger i hans retning og vokser på dem. Og det lett drømmende, nesten lykkelige ved nynnerap-stilen han tilegner seg her (og delvis på tampen av Starshipz) passer perfekt til alle de nye sangene om å reise ut og vekk for å leve ut sine fantasier i fjerne verdensdeler. Den har noe luksuriøst over seg som står bra til musikken. Dermed oppstår en ny dynamikk mellom ST og Clova, eller i hvert fall en utvidet dynamikk, der de kanskje i større grad utfyller hverandre musikalsk enn de gjorde tidligere.
HIP er også det øyeblikket da CP, den ene halvdelen av Block Beattaz (også de skar ned til kjernen rundt 2008), for alvor fant en egen stil som ikke sto noe tilbake for makkerens. Mali Boi står bak mange av Block Beattaz aller største hits, og på samarbeidsprosjektet Starshipz er fingeravtrykkene hans overalt: tunge 808’er, atmosfærisk synth. Man merker CPs signatur best i R&B-tøtsjene og i gitarplukkingen på åpningssporet. Men på HIP har Mali bare med én produksjon, College Girls, som litt ironisk, kanskje, også er den mest pop-orienterte låta på albumet. Det er jo flere gode produsenter involvert på HIP (Burn One, Johnny Juliano, PT, L-Don, Bossman), men alle de aller beste låtene er det faktisk CP som har gjort. De er luftige, men basstunge, med masser av live-instrumentering over kjappe, men fyldige trommer. Der Starshipz trakk oppover og nedover samtidig, finner G-Sides produksjon en ny likevekt med CPs utvikling på HIP. Her kan høyt og lavt, fjern og nær, finne sammen uten smerte.
Huntsville International er et energisk og eventyrlystent album, et album fullt av glede, uten forstillelse, fra en gruppe som plutselig skjønner at det er de selv som bestemmer reglene for hva de kan og vil gjøre. Det er også et av mine absolutte favorittalbum noen sinne, uansett sjanger. Selv kona mi kan alle sangene på Huntsville International utenat.
Bonus: Tryna Get Rich ble kuttet fra albumet, men er med til slutt på videoen til This Is Life
